Prick klockan sju ringde dörrklockan på Hasselhede. Anna gick med värdiga steg och öppnade. Kall luft med virvlande snöflingor trängde sig in i hallen och Anna stängde snabbt dörren om de första gästerna. Först på plan var Gregers förtjusande kusin Helene och hennes något inbundne man Claes, tätt följda av poliskommisarie Gustav Lindroth, en redig man, tillika ungkarl. Greger kom med stora steg och utsträckta armar och välkomnade dem. ”Anna, hämta glöggen innan vi förgås!” sa han teatraliskt. Han trivdes som fisken i vattnet med att stå i centrum, det visste Anna, och hon unnade honom det. Hallen fylldes snart av festklädda människor med väderbitna kinder och höga röster. Parfym och rakvatten blandades med den kalla luften utifrån och doften av skinn- och mockakappor. Greger slussade in gästerna i biblioteket där en brasa sprakade i den gamla spisen.

Anna lät sig för ett ögonblick hänföras av det festliga. Det kändes som förr, då Greger ofta hade huset fullt av folk på uppsluppna tillställningar. Trots att hon aldrig själv fick vara med i ordens rätta bemärkelse, så hade hon tyckt om att vara i köket och lyssna på musiken och på de champagneglada rösterna. Att hon skulle vara utanför någon slags gemenskap hade aldrig fallit henne in. Anna fick alltid sin bekräftelse av gästerna som berömde maten eller blommorna på bordet.

Greger hjälpte Anna att ta hand om gästernas ytterkläder. Varje gång det kom in någon genom dörren sken han upp och hjärtat tog ett extra skutt. Men än så länge hade inte rätt person kommit. Han var som ett otåligt barn. Han spanade ut genom fönstret, men Sofie var inte i antågande. Däremot klev plötsligt en bekant figur in med en dam vid sin sida. Visst sjutton var det Kennet Edman! 12 år hade inte förändrat honom nämnvärt. Greger blev nästan lite rörd. Han kände hur mycket han saknat sin vän som plötsligt försvunnit efter den där historien med Gabriella. Han grabbade tag i Kennet som var lika gänglig som förr, och gav honom en grabbig omfamning. ”Jädrar vad kul att se dig Kennet!” sa han uppriktigt. Att leendet i Kennets ansikte var något avmätt och att han inte bemötte omfamningen med annat än ett osäkert motstånd märkte inte Greger, och kysste hans vackra fru på handryggen.

Kennet tyckte att det kändes märkligt att befinna sig på Hasselhede igen. Allt var sig likt och det hade lika gärna kunnat vara igår som han var här sist. Greger var sig också lik. Lika bullrigt självsäker, och inte med en min visade han att han var ledsen över det som hänt 12 år tidigare: att Greger faktiskt förstört en lång period av Kennets liv genom att ta Gabriella ifrån honom. Kanske skulle Greger visa ånger senare under kvällen. Nu hade han ju fullt upp med alla nyanlända gäster. En våg av illamående gick genom Kennet när han såg Greger trycka sin mun mot Marias hand. Försiktigt drog han henne till sig och gick vidare. Han hade fått syn på Anna och ville presentera henne för Maria. Under de år som Kennet och Greger hade umgåtts så gott som dagligen hade Anna varit en självklar del av vardagen. Hon hade alltid funnits där, trygg som en storasyster. Annas ansikte sken upp som en sol när hon fick syn på Kennet. Sekunden efter blev hennes ögon svarta och munnen ett stramt streck. In genom ytterdörren kom nämligen Sofie. Brutalt väcktes Anna till verkligheten. ”Till min kära Sofie nyårsaftonen 2001.” Inskriptionen i ringen spökade för Anna. Spänd som en fjäder gick hon fram för att ta emot Sofie.

När Sofie steg in genom dörren sjöng änglakören för Greger. Äntligen kom hon, och han skyndade fram för att öppna dörren. I hans ögon var det en ljuvlig varelse som gled in i huset, med ett glittrande leende, oändligt vacker. Anna tittade med avsmak på Gregers fåniga uppsyn. Hon tyckte att han var pinsam. Kenneth iakttog skådespelet medan han tog en klunk glögg. Det gick inte att ta miste på att kvinnan med lockarna och det påklistrade leendet betydde något alldeles särskilt för Greger. Så hon var hans senaste villebråd, tänkte han torrt och tryckte armen hårdare om Marias midja. Greger tog Sofies hand och gick runt bland gästerna och presenterade henne. Inte som hans flickvän eller fästmö, bara som Sofie, men hans ögon lyste nyförälskat. Alla gäster hade anlänt och Anna vände på klacken och gick in i köket. Inifrån biblioteket kunde hon höra Sofies skärande skratt som överröstade det allmänna sorlet. Anna sjönk ned på en pall och höll för öronen hårt.