Det var en uppsluppen samling som mötte Anna när hon öppnade dörrarna till biblioteket. Glöggen hade uppenbarligen haft effekt. Glada utrop hördes när Anna harklade sig och talade om att middagen var klar. ”Underbart Anna! Vi svälter här inne!” sa Greger med hög röst och dundrande skratt. Det finklädda sällskapet svassade in i matsalen där ett sus gick genom åtminstone de kvinnliga gästerna. De berömde dukningen och blomsterarrangemangen, och Greger gick fram till Anna och la armen runt hennes axlar. ”Det är min egen lilla Anna som får ta åt sig äran för det” sa han stolt. Anna kände hur hennes öronsnibbar blev knallröda och hon gjorde sig försiktigt fri från Gregers grepp med ett ”äsch”, varpå hon gick och hämtade en vinflaska.

Sofie hade betraktat scenen med viss skepsis. Plötsligt slog det henne att Anna faktiskt bodde här också. Skulle Sofie gifta sig med Greger och flytta in på Hasselhede, skulle hon få dras med den där bistra tanten. Anna hade visst jobbat här i evighet och så mycket som Greger verkade gilla henne, skulle han inte avskeda henne i första taget. Sofie kunde knappt stå ut med tanken att behöva tampas med Anna varje dag, som med en efterhängsen hund. Och hon skulle inte orka med att se Gregers löjliga gullande med henne. Sofie ville vara den enda för Greger, och hon övertygade sig själv om att hon nog skulle kunna få honom att ge upp tanten. Det finns sätt, tänkte Sofie och kände sig nästan trygg igen.

Nyårsmiddagen påbörjades och avlöpte väl. Maten var klanderfri och vinet slank ned lättare och lättare. Det pratades till höger och vänster, Greger berättade anekdoter ur sitt liv, någon höll ett litet tal och någon annan vippade ut sitt vattenglas över grannens knä.

Kennet Edman hade riktigt trevligt där han satt och pratade om Australiens djurliv med sin bordsdam. Han hade tillfälligt glömt bort sin gamla, illaluktande ilska över Gregers svek med Gabriella.

Greger kände att det började bli dags. Kvällens höjdpunkt närmade sig. När Anna kom in med äpplekakan passade han på att diskret känna efter så att asken med ringen låg i innerfickan som den skulle. Naturligtvis gjorde den det. När äpplekakan var serverad och Anna var i färd med alla hälla upp likören, var Greger såpass nervös att han inte kände vad kakan smakade. Pratet omkring honom flöt ihop till en otydlig sörja. Plötsligt såg han sig själv ställa sig upp och slå i glaset med sin sked. Blickarna vändes mot honom, nu gällde det. Greger påbörjade talet han väntat så länge på att få hålla. Han inledde med ett sedvanligt välkomsttal, och alla trodde nog att det skulle stanna vid det. Men Greger fortsatte med darr på stämman.