Maria Edman såg sig om efter Kennet där hon stod i sällskapsrummet. Han skulle ju bara på toaletten, men nu hade han varit borta i tjugo minuter. Visserligen trivdes hon bra med de andra gästernas sällskap, men nu längtade hon allt en smula efter sin man. Klockan på väggen visade på tjugo minuter över tio. Marias tankar stördes av ljudet av krossat glas. En, efter olyckshändelsen, generad dam hade tappat ett champagneglas i golvet. Maria erbjöd sig att gå till köket och hämta Anna för att få glaset uppsopat.

Strax efter att Maria gått kom Kennet och Greger in i sällskapsrummet från olika håll nästan samtidigt. Greger hade en oöppnad champagneflaska i handen som han viftade med på ett ganska desperat sätt. ”Är det bara jag som är törstig här?” hojtade han och öppnade korken på sin finaste flaska Salon 1990 med en fulländad smäll.

När korkknallen ekade i rummet och förtjusta rop hördes, kunde man också förnimma ett annat ljud i bakgrunden. Ett fasansfullt skrik gick genom Hasselhedes alla rum. ”Herre gud! Det är ju Maria!” väste Kennet och sprang ut ur rummet. Han passerade Anna som just kom ut från damrummet. Också hon hade hört skriket. De fortsatte längs korridoren och mötte Maria, som var på väg bort från glasverandan. Hon var kritvit i ansiktet, och skakade som av feberfrossa. Kennet tog ett stadigt tag om Maria och ledde henne bort till en stol som stod utanför köket. ”Vad är det Maria? Vad är du har sett?” Hon såg på honom med uppspärrade ögon och fick tillslut fram ett enda ord: ”Glasverandan.” De andra gästerna med poliskommisarie Gustav Lindroth i spetsen begav sig till glasverandan, bävande över vad de skulle få se där som kunde få en människa att bli utom sig av skräck.

I verandans dunkla sken från flammande stearinljus satt Sofie i sin stol. Hon tycktes blicka ut på snön som föll fridfullt i den svarta nyårskvällen. Men i Sofies bröst satt en glänsande kniv och hennes knogar hade vitnat i sina hårda grepp om armstöden.