Gustav Lindroth drog fram sin välstrukna näsduk ur bröstfickan och torkade sin något svettiga panna. Sedan motade han ut de andra och sa lugnt men bestämt: ”Sofie är död. Gå in i sällskapsrummet allihopa, och stanna där. Anna också.” Den minst sagt skärrade hopen gick tillbaka till sällskapsrummet. Greger segnade ned i första bästa stol, askgrå i det nyss rödbrusiga ansiktet. Han stirrade tomt framför sig. Gregers fortfarande lika förtjusande kusin Helene ilade fram till honom. ”Min stackars, stackars favoritkusin” sa hon och pressade fram en välformad tår. Greger varken grät eller sa något. Han kände sig bara väldigt, väldigt besynnerlig.

Kennet gjorde sitt bästa för att trösta sin fru. Det var tur i oturen att Maria jobbade som sjuksköterska på akutintaget och var van vid att se död och elände. Men något mord hade hon aldrig sett. Hon sneglade bort mot Anna som satt ensam i ett hörn. Anna rörde inte en min. Maria tyckte synd om henne eftersom hon var den enda i rummet som inte hade sällskap. Hon drog med sig Kennet och gick fram till Anna. I samma sekund steg kommisarie Lindroth in genom dörren. Mummel och snyftanden upphörde genast. Blickarna vändes mot den bistre mannen som nu ställde sig framför dem, suckade djupt och skakade sakta på sitt nedböjda huvud. ”Det har skett ett mord” sa han långsamt. Trots att alla redan förstått att så var fallet gick det ett sus genom rummet. ”Först vill jag beklaga förlusten till Sofies föräldrar och naturligtvis till Greger.” fortsatte Gustav. Sofies styvmor grät tyst stora krokodiltårar medan Sofies pappa klappade rastlöst på henne.

Lindroth fortsatte: ”Att det har skett ett mord betyder att vi har en mördare bland oss. En av oss i detta rum har tagit livet av Sofie med en simpel brevkniv.” Detta faktum hade inte gästerna tänkt närmare på, och de började därför vrida sig i sina stolar, misstänkt gloendes omkring sig. ”Ja, mig kan du i alla fall utesluta direkt!” utropade kusin Helene i falsett. Hon tyckte att hon gjorde poliskommisarien en tjänst genom att förtydliga detta. ”Jaha…tack för det då” mumlade Lindroth aningen roat och fortsatte: ”Den närmsta timman vill jag inte att någon lämnar rummet. När timman har gått vet vi vem mördaren är.” ”Hur i hela världen vet vi det?” ropade kusin Helene och slog ut med händerna. Hon tyckte nästan att det här började bli spännande. ”För att jag ska berätta det för er” sa Lindroth med trygg stämma.