Vintern visade sig från sin allra bästa sida där Greger for fram på vägen. Solen sken på den gnistrande vita snön och trädens grenar tyngdes av ett tjockt lager silver. Greger tryckte till en aning på bromspedalen – han fick inte köra av vägen hur ivrig han än var över att komma fram. Idag skulle han börja förbereda det som var resultatet av en briljant idé som växt fram under några dagar. Han kände på något sätt hur livet inom en snar framtid skulle få en ny dimension. Han kunde nästan inte vänta på den välkomna förändringen som hans tillvaro som snart skulle få, med hjälp av hans lilla plan. Greger var av naturen en mycket självsäker man som alltid trodde blint på sina egna idéer. Andra kallade honom kanske för självgod och bortskämd, men det fanns inget beräknande eller elakt hos honom. Han var bara naivt övertygad om sin egen förträfflighet och förmåga att lyckas.

Greger parkerade sin svarta alltid lika nytvättade BMW på en centralt belägen parkeringsplats, och begav sig in i julrushen. För en gångs skull hoppades han att han inte skulle möta någon han kände. Annars var Greger en social person som älskade att heja till höger och vänster och säga några väl valda ord till så många som möjligt. Men idag ville han vara ifred med sina noga uträknade ärenden. Han började med att gå in på systembolaget. Köerna var många och långa av människor som skulle köpa vinglögg och snaps, men Greger ställde sig inte i någon kö utan gick direkt fram till en av kassorna och viftade till sig en expedit som han kände till. Personerna i kön blängde surt på Greger och himlade med ögonen åt varandra. Någon fällde till och med en halvhög, syrlig kommentar om Gregers beteende, men det var inget han hörde. Han var fullt upptagen med att beställa en låda riktigt dyr champagne. ”Skicka den till Hasselhede!” viskade han åt expediten som något besvärat betjänade Greger trots att det inte var hans tur.

Greger var nöjd med att ha klarat av sitt första ärende. Nu styrde han stegen mot Wettergrens bokhandel. Bokhandeln var ett av Greger välbesökt ställe, eftersom han tyckte om att läsa. Här köpte han böcker av alla slag så fort han hade tid. Personalen hade ett gott öga till honom, även om de tyckte att han var ganska högljudd och burdus. Men den här dagen var det en lågmäld Greger som klev in genom bokhandelns dörr och gick fram till disken där Wettergrens fru stod och prismärkte pocketböcker. Han harklade sig. ”Ja, jag skulle vilja beställa inbjudningskort med mitt sigill på. Tjugo stycken.” Han lämnade fram en handskriven lapp. ”Jag har skrivit ned vad som ska stå på inbjudan. Det ska vara tryckt i guld. Jag vill ha dem senast om en vecka. Är det möjligt?” Fru Wettergren avslöjade inte på något sätt sin irritation över att få en sådan avancerad beställning bara en vecka innan den skulle vara klar, utan lovade att korten skulle vara färdiga när han ville ha dem. ”Skicka dem till Hasselhede!” sa han medan han gick mot utgången och släppte dörren efter sig så att dörrklockan fick de andra kunderna att vända sig om.

Nu hade Greger bara en sak kvar att göra på stan, vilken också var den svåraste. Plötsligt kände han sig som en nervös skolpojke. Detta var inte likt honom! Han gaskade upp sig innan han gick in genom de exklusiva dörrarna till Juvelerare Janson. Just idag råkade Janson själv stå vid de guldfyllda glasmontrarna, och när Greger närmade sig sken Janson otvivelaktigt upp. Greger Hasselhede var lika med pengar, mycket pengar. Här gällde det att visa prov på sin allra förnämsta försäljarteknik, tänkte Janson och visade upp hela sin vita tandrad för Greger.  

”God dag Janson. Jag skulle vilja titta på en ring. Ni har väl tystnadsplikt?” Greger spände sina blågröna ögon i den lilla mannen som stod framför honom och såg märkligt tillgjord ut. Janson hade aldrig hört talas om att juvelerare måste ha tystnadsplikt, men bedyrade att han aldrig talade om sina kunder med någon annan. Därefter drog han fram en låda klädd i mörkblå sammet och lade den på glasmontern. Den var full av ringar. Damringar och herringar, släta ringar och ringar med stenar, pärlringar, guldringar och silverringar. ”Vem ska ha ringen, herr Hasselhede?” frågade Janson och ångrade sig genast. ”Ja, inte vem – det har ju inte jag med att göra! Utan snarare vad för slags person är ringen till?” Janson rodnade missklädsamt. Greger tittade inte på Jansons kinder utan på ringarna och sa: ”ringen ska vara till ett litet finger. Till ett litet, delikat damfinger.” Janson spetsade öronen och gick ett steg närmare Greger. ”Talar vi om ett litet mulligt finger eller ett litet nätt finger, herr Hasselhede?” ”Ett litet nätt finger, Janson.” sa Greger bestämt.

Enligt honom såg alla ringarna i lådan ungefär likadana ut. Smycken var inte hans starka sida. Juvelerare Janson verkade ha läst Gregers tankar när han andäktigt plockade upp en ring och höll den framför Greger. ”Får jag rekommendera en guldring med en äkta rubin i, herr Hasselhede?” ”Tycker damer om sådana?” frågade Greger nyfiket. ”Damer älskar sådana” garanterade Janson. Där efter frågade han om det skulle stå något ingraverat i ringen. Jansson skulle kunna ordna det direkt. Det hade Greger inte ens tänkt på, men nu tyckte han att det lät som en lysande idé. ”Mja…” sa han och sög på orden. ”Det ska stå: Till min kära Sofie nyårsaftonen 2001.”

Kvällen sänkte sig över Hasselhede. Huset låg på en höjd med den stora trädgården framför sig, sluttande nedåt. Greger satt i biblioteket i sin favoritfåtölj framför den öppna spisen. Där hade Anna tänt en brasa som sprakade hypnotiskt. Det var fredagkväll, och just fredagkvällar blev så väldigt ensamma när man var ensam, tyckte Greger. Han drack sin fredagswhiskey i maklig takt och skulle just fylla på mer när han såg att flaskan var tom. Kanske var det lika bra? Han började känna sig lite yr och sentimental. Detta var två säkra tecken på att det var dags att sluta dricka. Han lutade sig tillbaka och fäste blicken på lågorna som dansade framför honom. Så kom han ihåg vad han hade i byxfickan. En röd ask i sammet från juvelerare Jansson. Han tog upp den och höll den hårt i sin hand. Elden i spisen tycktes anta formerna av bokstäverna till ett välkänt namn. Sofie, tänkte Greger. Min Sofie!