Gustav lämnade Greger och ställde sig framför dem alla igen. ”Är du klar nu Lindroth?” sa Greger och reste sig upp. Han fortsatte med desillusionerat tonfall: ”Nu när det ändå är sagt, så får jag väl medge att mycket av det du hasplat ur dig stämmer. Visst, Sofie blåste mig och hon gjorde det rejält. Jag må vara hur bortgjord som helst, men jag går väl för bövelen inte och sticker brevknivar i folk för det. Nu får du skärpa dig Lindroth!” Med en duns satte han sig ned i stolen igen. Hans korta men kärnfulla försvarstal satte igång fler protester från de övriga i rummet. Plötsligt höjde Greger rösten igen och pekade på Erik. ”Förresten skulle jag bra gärna vilja veta vad som hände på glasverandan, efter att jag avlägsnat mig från den rörande lilla scenen mellan dig och Sofie!” sa han sarkastiskt. ”Du kanske gav dig på att flirta hej vilt med chefens blivande fru? Eller dödade du henne rent av?”

Erik var upprörd. Med vädjande blick sa han till Greger: ”Jag varken flirtade eller något annat! När Sofie sagt det där om att hon skulle gifta sig med dig för pengarnas skull, så reste jag mig direkt och gick därifrån. Ja, efter att ha sagt henne ett och annat om vad jag tyckte om hennes avsikter vill säga. Efter den skrapan tyckte inte Sofie att jag var så himla bedårande längre.” Greger såg nöjd ut mitt i all bedrövelse. Han gick fram till Erik och sträckte fram handen. ”Det är ordning på dig! Det har jag alltid tyckt. Det visste jag väl, att du aldrig skulle svika din gamle boss.”

Gustav Lindroth var tillfreds med upplösningen på Gregers och Eriks konflikt. Att det inte var Erik som mördat Sofie visste Gustav redan. Han skulle just ta upp tråden på den berättelse som skulle leda fram till vem som faktiskt tagit livet av Sofie, när den förut så lugna Kennet Edman reste sig upp. Det var tydligt att han upparbetat en rejäl ilska.