Kennet vände sig först mot Gustav och sa: ”Jag skulle också vilja säga några väl valda ord nu när Lindroth ändå har avbrutits.” Sedan spände han ögonen i Greger. ”Okej, det är sant som poliskommisarien sa förut, jag har aldrig riktigt kunnat förlåta dig för det där med Gabriella. Ärligt talat tycker jag att du är en stor skit! Du kör över folks känslor, och empati kan du väl inte ens stava till! Jag tycker att det är sanslöst korkat att du inte ens efter 12 år fattat att du gjorde fel när du snodde Gabriella mitt framför mina ögon, trots att du visste att jag var kär i henne.” Greger gjorde en ansats till att börja prata, men Kennet höjde rösten och fortsatte: ”Nä, nu ska du vara tyst, du är så stor i käften till vardags ändå. Du mår nog bara bra av att lyssna lite på andra. Hur som helst, jag erkänner att jag är förbannad och bitter och skulle gärna vilja sätta Greger rejält på pottkanten. Men mördat Sofie har jag ta mig tusan inte gjort. Min hämnd hoppas jag blir mer förfinad än så.” Han log snett med kylig blick mot Greger och återtog sin plats.

Greger var stum. Sådan hade han aldrig sett Kennet förut. Det var nästan värt en liten applåd tyckte han, men avstod. Att utskällningen varit riktad mot honom själv struntade han i. Greger gillade nämligen människor som det var ruter i vad det än gällde.

Förvånade blickar vändes nu mot Anna som sakta reste sig med sina knäppta händer över förklädet och hostade försynt. ”Ja, jag skulle väl också vilja yttra ett par ord till mitt försvar”, sa hon, knappt hörbart. ”Det är sant att jag hyser en stor respekt för herr Hasselhede och att jag visst tycker om honom. Han har alltid varit snäll mot mig, trots att jag fått brottas lite med hans humör emellanåt.” Anna log och tittade ned i golvet. Hon fortsatte: ”Att jag skulle varit svartsjuk på Sofie stämmer däremot inte. Jag är och har alltid varit fullt nöjd med min position på Hasselhede, och såg inte alls Sofie som någon konkurrent. Att jag skulle ha …dödat någon…ser jag som en kolossal förolämpning! Ja, det var väl allt jag hade att säga.” Anna darrade på rösten och hennes ögon tårades. Hon satte sig ned, skakad. Maria la armen om henne och tröstade.