Luften dallrade i sällskapsrummet. Gustav drog ett djupt andetag och fortsatte:

"När jag, tillsammans med er andra, letade efter Maria som just skrikit, såg jag Anna komma ut från toaletten. Jag sprang bort till er övriga och till Maria som uttalade ordet: "glasverandan". Vad som sedan hände vet ni. Efter att ha beordrat er till sällskapsrummet undersökte jag brottsplatsen. Nästan direkt uppmärksammade jag att förlovningsringen som Sofie just fått av Greger var borttagen från hennes finger. Något annat misstänkt fann jag inte – förrän jag just skulle gå. Då fick jag syn på något som såg ut som en liten papperslapp liggandes bredvid Sofies stol. Det var ett vältummat foto av Greger Hasselhede. På väg tillbaka tittade jag in på toaletten som jag sett Anna komma ut ifrån. Först såg jag bara ett helt ordinärt damrum, men när jag tände lampan ovanför spegeln fick jag syn på spår av blod i handfatet.”

Greger gick fram till Anna som satt lika orörlig som förut i sin stol. Hon kramade hårt sina händer i knät. Gustav visade upp det lilla fotot på Greger för Anna och sa: ”Det här tillhör dig Anna, inte sant?” Anna gjorde ingen antydan till att vilja svara. Gustav vände på kortet och läste högt: ”Jag älskar dig alltid. Din Anna.” Så tog Gustav Annas ihopslingrade händer i sina och lossade dem från varann. Han slätade ut Annas vänstra hand i sin. Hon hade en välbekant ring på sitt finger. Gustav tog försiktigt av den och läste texten som fanns i den:
”Till min kära Sofie nyårsaftonen 2001.”