Sofie kvävde en gäspning där hon stod bakom disken på Café Klinga. Framför henne satt några få gäster utspridda och inga nya tycktes vara på ingående. Fast det bara var förmiddag hade Sofie redan rejält ont i fötterna efter ha stått i caféet sedan tidig morgon. Hon petade av sig den ena skon med tårna och vickade på foten, varefter hon gjorde likadant med den andra. Morgonrusningen med frukostgästerna hade varit jobbig som vanligt. Nu kunde hon koppla av i någon timma innan lunchgästerna kom. Sofie snurrade en av sina blonda lockar runt pekfingret som pryddes av en lång, rosa nagel. Hennes blick försvann i intet. I tankarna befann hon sig på sitt trettioårskalas som ägt rum i hennes pappas och styvmors hus för ett par veckor sedan. Sofie hade varit måttligt glad över att behöva vara huvudpersonen på en fest dit bara gamla släktingar, några kusiner och pappans vänner från förr var. Men nu var traditionen sådan att när någon fyllde ett årtal värt att firas var det stor fest i föräldrahemmet som gällde.

Sofie hade alltid känt sig som familjens svarta får. Hennes riktiga mamma hade dött när hon var mycket liten. Sin pappa hade hon aldrig haft särskilt bra kontakt med, och när han för några år sedan träffat en kvinna som Sofie aldrig kunnat tycka om hade kontakten försämrats ytterligare. Sofies två bröder hade utbildat sig så långt det bara gick, och sedan åkt från toppjobb till toppjobb på en räkmacka. Sofie fick ett bittert drag runt munnen när hon tänkte på sina bortskämda bröder. Själv hade hon hoppat av gymnasiet för att åka till London och försöka bli fotomodell. Hon hade till och med skaffat sig en agent som hjälpte henne med en portfolio. Visst hade hon fått några modelljobb, men absolut inte av den klass som hon tänkt sig. När inte modellandet gett något snabbt resultat hade Sofie försökt komma in på dramaskolor, men inte heller det hade gått särskilt bra. Året i London hade därför mest inneburit ett idogt festande. Hennes grymma bröder och flera av hennes så kallade vänner hade mumlat ”vad var det jag sa” när hon kom hem till Sverige igen.

Sofie hade under årens lopp lovat sig själv många gånger att ”snart flytta ifrån den här hålan”, men det tycktes aldrig riktigt bli läge för det. Därför stod hon på Café Klinga och vantrivdes. Och just för att hon vantrivdes var hon snäsig mot sina arbetskompisar som till följd gjorde sitt bästa för att undvika henne. Sofie var ensam, och hon hade ingen annan att skylla än sig själv. Hennes vänner utanför jobbet hade för länge sedan tröttnat på Sofies nedlåtande prat och tomma planer på allt hon skulle göra i sitt liv.  

Men nu befann sig Sofie på sin trettioårsfest igen, i tanken. Den hade börjat föga spännande, och Sofie hade verkligen fått anstränga sig för att se glad ut och verka tacksam över presenterna. Helst hade hon bara velat gå där ifrån och lämna tråkmånsarna åt varandra. Så plötsligt hade hon fått syn på en känd figur som klev in i rummet. Det var ju Greger Hasselhede – den där rika gubben som var vän till hennes pappa. En enstöring som bodde ensam i ett stort, fint hus och som enligt ryktet var mycket förtjust i kvinnor. I Sofies huvud började en enligt henne själv, strålande idé ta form. En idé som skulle kunna ge henne den lyx, rikedom och status som hon alltid velat ha. Allt som skulle behövas var att gubben Hasselhede förälskade sig i henne, och sedan skulle hennes framtid vara tryggad. Sofie visste att hon kunde charma och dessutom var hon ung och söt. Det här kunde inte gå fel!

Sofie lämnade helt fräckt sin tystlåtna kusin som hon nyss hållit låda för, och skred med sitt allra ljuvaste ansiktsuttryck fram till Greger Hasselhede. ”Hej Greger! Det var inte igår!” Greger lyste upp – han kände knappt igen den där beniga tonåringen som vuxit upp till en vacker dam. ”Så roligt att du kunde komma” fortsatte Sofie, tog Greger under armen och förde fram honom till drinkbordet. Hon försåg Greger och sig själv med varsina glas champagne och lät sedan sitt glas möta hans i ett tyst klirr. ”Skål Greger Hasselhede” sa Sofie mjukt. Greger tog en stor klunk. Ett sånt här mottagande var det länge sedan han fick av någon dam. Han funderade dock inte mer på det, utan lät sig ryckas med i den hjärtliga stämningen. I ena handen hade Greger ett litet paket som han nu överräckte till Sofie. ”Ja, jag har med mig något litet. Det är inget märkvärdigt.” Innehållet hade han egentligen köpt till en semesterförälskelse sommaren innan, men den tog slut innan Greger hann ge bort presenten. Sofie fick anstränga sig för att inte vara för ivrig och slita upp paketet. Det skulle inte ge något bra intryck. Inuti pappret låg en ask med ett halsband i. Ljusblå stenar som hängde i en platt guldkedja. ”Inget märkvärdigt, jo jag tackar jag” tänkte Sofie och föll Greger om halsen. ”Tack! Det är det finaste smycke jag någonsin fått!” viskade hon i hans öra.

Sofies styvmamma som betraktat skådespelet på håll tyckte att Sofie betedde sig underligt och alldeles för framfusigt. Hon skyndade fram och tog tag i Sofies arm. ”Du kväver ju stackars Greger Sofie!” sa hon skämtsamt och delade på dem. Under resten av kvällen hade Sofies främsta mål varit att flirta med Greger. När tillställningen var slut och de tog adjö av varandra i hallen frågade Greger om Sofie ville komma på nyårsfest till Hasselhede, vilket hon mer än gärna ville. Hon hade lyckats, hon hade fångat honom. Nu var det bara ett litet frieri som fattades. Sedan skulle hon få vara den prinsessa hon ville vara.

”Har du inte börjat steka köttet än? Lunchgästerna kommer ju snart!” Sofie väcktes brutalt ur sina ljuva funderingar, av arbetskamratens ilskna tonfall. Herregud, hade det redan gått en timma! Sofie segade sig fram till stekbordet och slängde på några frusna pannbiffar. Snart skulle hon vara fri från det här stället och från det klibbiga matoset som fastnade i hennes välsprayade lockar.