Hasselhede 4

Nästa morgon hade Anna frukosten klar på bordet klockan nio som hon brukade. Herr Hasselhede var punktlig, så när klockan var halv tio kunde Anna inte låta bli att försiktigt knacka på hans sovrumsdörr. När ingen svarade gläntade hon på den och fick se den bäddade sängen. Greger brukade aldrig låta sina frukostägg kallna eller kaffet bli beskt, så Annas oro var inte helt obefogad. Hon skyndade till biblioteket och knackade på, denna gång betydligt högre. Utan att invänta svar drog hon upp dörren. ”Tack och lov!” mumlade Anna när hon fick se honom sitta där i sin fåtölj, sovandes med whiskeyflaskan halvtömd bredvid sig. Hon skulle just stänga dörren igen när hon fick se något som låg på golvet. Anna tog ett steg närmare och såg att det var en liten ask som låg under Gregers arm som hängde ut över fåtöljen. Det såg ut som om han hade haft asken i handen och tappat den i sömnen. Vad var det för en ask? Anna blev nyfiken och orolig. Hon konstaterade att Greger såg ut att sova väldigt djupt, och sedan gjorde hon något som understeg hennes värdighet. Hon smög fram till asken och plockade upp den. Hon öppnade den och fann en vacker ring. Med ostadiga fingrar snurrade hon på den tills hon såg texten som stod i ringen. ”Till min kära Sofie nyårsaftonen 2001.” Anna la snabbt tillbaka ringen och asken och smög ut. Hon snyftade där hon sprang fram genom korridoren, upp för trappan och in på sitt rum. Hon satte sig på sängkanten och slog hårt med knytnäven i sängen. ”Nej, nej, nej…” gnydde hon. Först ynkligt, sedan ilsket.

Hon trevade med handen i förklädesfickan. Med darrande fingrar fick hon tag vad hon sökte: ett foto på Greger Hasselhede. Hon tog upp det och såg på kortet med förtvivlade ögon. Så smekte hon det med pekfingret och viskade: ”du är min.” För Anna hade en hemlighet. En väl bevarad hemlighet hon haft under många år. Nästan ända sedan hon kom till herr Hasselhede för snart 25 år sedan. Då var hon 35 år och fem år äldre än Greger. Anna hade varit väldigt sårbar när hon först kom. Hon var bränd av en man som bedragit henne trots att de varit nyförlovade. Anna svor att aldrig mer involvera sig i ett kärleksförhållande. Hon ville aldrig mer bli sårad. Därför sökte hon platsen som hushållerska. Hennes plan var att leva i celibat och enbart troget sköta sitt jobb. Till en början hade det gått bra. Greger Hasselhede såg hon inte mycket av, han var ständigt ute på fester och träffar. Anna fick sin ensamhet där hon kunde slicka sina sår mellan dammandet och matlagningen. Men allt eftersom tiden gick och hon såg mer av Greger, fann hon till sin förfäran att hon blivit betuttad i honom. Det var en trygg och säker förälskelse på håll – en som aldrig skulle kunna såra henne trodde hon.

Visst blev Anna vittne till många av Gregers damer som kom och gick i huset, men det brydde hon sig inte så mycket om. Hon visste att det bara var flyktiga bekantskaper som inte betydde något för Greger. Anna inbillade sig att Gregers och hennes förhållande var långt djupare och att det mellan raderna fanns någon slags kärlek mellan dem. Att denna kärlek enbart fanns i Annas fantasi förstod hon inte själv. När Greger gav Anna en av sina långa blickar var denna för Anna full av outtalad kärlek. För Greger var det en blick som gick rakt igenom Anna när han var i full färd med att lösa något problem i jobbet till exempel. Och när Greger sa ”Anna, vad skulle jag ta mig till utan dig!” hörde Anna det som hon alltid anat, att han älskade henne. Greger menade dock rätt och slätt att han utan Anna inte skulle ha någon mat på bordet eller några nystrukna skjortor. Greger var totalt ovetande om Annas och hans ihopdiktade känslor för varandra. Men för Anna var de verkliga. Därför satt hon nu med rödgråtna ögon på sitt annars så släta överkast och tittade på kortet av sin älskade. Hur kunde han svika henne så? Hur kunde han köpa en förlovningsring till någon annan än henne själv? Det var ju de som så småningom skulle gifta sig! Förresten visste hon nog vem den där Sofie var. En ung snärta som var dotter till en av Gregers vänner. Hon jobbade visst på Café Klinga. Nonchalant och sminkad som en påskkäring. Anna såg rött. Så, henne skulle han förlova sig med, på nyårsafton.

Anna drogs tillbaka till verkligheten när hon hörde sitt namn ropas. Han hade vaknat nu. Anna var så pass drillad i sin yrkesroll att hon fort la tillbaka kortet på Greger, torkade tårarna och gick ut ur sitt rum för att se vad hennes arbetsgivare ville. Medan hon gick genom huset med snabba steg kom hon plötsligt på något som skulle få henne att lättare kunna se Greger i ögonen. Det var naturligtvis inte han som svikit henne. Det var Sofie som lurat honom in i det här! Hon hade lockat honom in i fördärvet, hon hade fått Annas snälla, oskyldiga Greger att göra något som han egentligen inte ville. Med detta i åtanke värmde Anna på Gregers frukost igen och serverade ömsint hans kaffe.