Greger vaknade och var på ett gräsligt humör! Han sparkade av sig täcket, svor och levde rövare i duschen vars vatten tog alldeles för lång tid på sig att bli varmt. Dessutom tappade han tvålen och slog huvudet i en hylla när han reste sig upp efter att ha fångat in tvålen. Anna hörde utbrottet lång väg och skakade på huvudet. ”Jaha, han är nervös” mumlade hon och ignorerade spektaklet inifrån badrummet. Efter många års erfarenhet visste hon att precis såhär blev Greger när han stod inför en stor händelse. Han skulle aldrig själv erkänna att han var orolig eller pressad till bristningsgränsen, men Anna visste. Vid sådana tillfällen gjorde hon bäst i att hålla sig undan och att inte ta något han sa personligt. Troligen skulle han tycka att hela den framdukade frukosten var en katastrof trots att den såg ut som alla andra mornar, och kaffet skulle med all säkerhet vara antingen för starkt eller för svagt.

Anna fortsatte sammanbitet att städa i ordning i köket. Helst hade hon bara velat packa sin väska och försvinna därifrån. Hon kände en stor avsmak inför kvällens fest. Hon ville för allt i världen inte tvingas bevittna hur hennes Greger skulle fjanta runt med den där Sofie. Det som plågade Anna mest var ringen han skulle ge Sofie i kväll. Anna kramade hårt disktrasan hon höll i handen. Knogarna vitnade medan hon försökte hålla tillbaka ilska och tårar.

Känslostormen avbröts av ett fräsande från matsalen följt av ett vrål: ”Anna! Vad fan har du gjort med kaffet? Det här går ju inte att dricka!” Anna skyndade ut till Greger som satt där svart i ögonen med kaffekoppen menande framsträckt. ”Var det för svagt eller för starkt?” frågade Anna lugnt. ”Det var för…” Greger letade efter orden. ”Det var… fel bara! Tvi vale!” Anna tog kaffekannan för att gå ut i köket med den. ”Skär upp lite vörtlimpa också!” ropade Greger. ”De här bleka bullarna är ju som tuggummi!” Rosenbröden var annars ett måste på Gregers frukostbord. Anna tyckte nästan synd om honom där han satt högröd i ansiktet och gormade. Han såg faktisk riktigt komisk ut. En våg av ömhet for genom Anna. Vad skulle han med den där Sofie till, tänkte hon. Hur skulle den fisförnäma lilla människan klara av Gregers humör? Till det behövdes erfarenhet och mognad ansåg Anna och frambringade ett ganska skadeglatt leende.

När Anna kom tillbaka med samma kaffe som hon gick ut med samt några skivor vörtlimpa steg Greger upp från sin stol med utsträckta armar. Han la huvudet på sned och tog Anna i famnen. ”Du måste förlåta mig Anna!” sa han ångerfullt. ”Jag vet inte vad det är med mig! Kanske är det festen i kväll som spökar.” Mycket till självinsikt hade inte Greger, men efter varje raseriutbrott blev han skamsen som en olydig hund och bad gärna om ursäkt. ”Nu smakar kaffet mycket bättre!” sa han lent. ”Ingen kan göra kaffe som du, Anna.”