Greger satt vid det dignande frukostbordet och småskrattade åt något som stod i morgontidningen. Han snurrade ena snibben av sin mustasch mellan tummen och pekfingret, medan han tuggade i sig den flottiga ostsmörgåsen. Anna, Gregers hushållerska sedan många år, tyckte att herrn såg ovanligt nöjd ut denna mörka decembermorgon. Visst brukade han vara på gott humör, men idag hade han allt något extra glimmande i blicken. Dessutom hade Anna lagt märke till hans sätt att snurra mustaschen på. Så gjorde han bara när han av någon anledning var extra nöjd med sig själv. Tids nog får jag väl veta vad det är som står på, tänkte Anna och lämnade tyst Greger.

Många tyckte nog att Greger Hasselhede var en märklig figur som bodde ensam med sin hushållerska i ett hus med nio rum och kök. Huset var pampigt, gammalt och välbehållet. Ägorna som hörde till det sträckte sig så långt ögat kunde se. Huset hade samma namn som Greger själv: Hasselhede. Här hade hans familj bott i generation efter generation. När det blev dags för Greger att ärva stället var han bara 30 år. Det var tjugofem år sedan nu.

Han petade in den sista smörgåsbiten i munnen och vek vårdslöst ihop tidningen, hummande någon ogreppbar melodislinga. Det var ingen tvekan om att Greger hade något på gång då han raskt torkade av munnen, slängde den vita linneservetten på bordet, reste sig och gick ut ur matsalen. Han gnuggade händerna och försvann in på sitt kontor.

Greger hade aldrig planerat att bli den ungkarl han nu var. När han flyttade in på Hasselhede efter några års ungdomligt flackande från plats till plats i Sverige och världen, var han helt inställd på att skaffa familj inom några år. Men åren gick, och Greger blev aldrig kär på allvar. Förälskelserna kom och gick, men den riktiga kärleken som alla talade om, hade han aldrig hittat. Till slut hade han blivit så bekväm i sitt lättsamma ungkarlsliv att han lade planerna på familj och barn på hyllan. Livet gick ju an ändå! Kvinnlig fägring hade Greger aldrig behövt sakna och hans jobb i det anrika familjeföretaget uppslukade honom ofta både sena kvällar och helger. Livet blev kanske inte alltid som man tänkt sig, men kunde ändå bli gott, konstaterade Greger allt som oftast för sig själv. Till viss del för att inför sig själv förneka den ensamhet han trots allt kände.

Morgonmörkret hade försvunnit när Greger meddelade Anna att han skulle ned på stan och göra några ärenden. Han var alldeles för uppe i varv för att märka nyfikenheten i Annas blick när hon höll upp hans rock för honom. Snabbt körde han iväg bilen med en rivstart på gårdsplanen. Bakom gardinen kikade Annas mörka ögon efter honom. Hon undrade verkligen vad som var i görningen. Hon hade jobbat hos herr Hasselhede i många år, och hon tyckte att hon kände honom ganska väl. Detta trots att förhållandet dem emellan var strikt affärsmässigt och formellt. Anna visste hans vanor, hans svaghet och hans styrka. Hon kunde känna av hans sinnestämning innan han sagt ett ord, och hon visste intuitivt när han behövde en whiskey eller en kopp starkt kaffe. Anna släppte tillbaka gardinen som hon försiktigt vikt undan för att se bättre. Det slog henne plötsligt att anledningen till hans ivriga munterhet kanske berodde på en kvinna. Hade Greger gått och blivit kär på äldre dar? Ett sting av obehag nöp till i maggropen på Anna.