Tillbaka

19 december 2000

En kort sightseeingtur hann Irma med nästa dag, innan hon sov ett par timmar för att orka med nattens flygresa. Andreas och Anne vinkade av henne vid bussen utanför hotellet. Dem skulle hon aldrig glömma. De hade gett henne styrka att orka vidare.

Strax efter 23 satt Irma i ett upplyst plan på en mörk flygplats och tittade ut på ljusen. Ingen sorgsenhet fanns i henne - ingen ensamhet. Bara förväntan och längtan. På sätt och vis kändes det som om hon var på väg "hem" - till sin morbror i Australien. Hon skulle ju, i alla fall för en tid, få bli en medlem i hans familj, få sova i en egen säng och få äta i ett riktigt kök och inte på någon restaurang.

Planet lyfte mot den svarta himlen och Singapore blev ett gytter av ljusprickar som ganska snabbt försvann bakom dem. Belysningen i planet var mjuk och de andra passagerarna pratade lågmält. Irma slumrade leende.

Sju timmar senare tog planet fast mark. "Australiens mark" tänkte Irma. Hon hade gjort det! Hon var faktiskt här nu! "Welcome to Australia and Cairns" sa flygvärdinnan i sin mikrofon. Resten av meddelandet hörde inte Irma. Hon hörde bara den första delen. Welcome to Australia.

Den här gången var hon inte lika nervös inför passkontroll och immigrationsmyndighet. Betydligt nervösare kände hon sig när hon klev in i ankomsthallen som var full av folk. Här någonstans skulle Fredrik stå. Skulle hon känna igen honom efter tjugo år? Skulle han känna igen henne? Knappast.

Irma sökte flackande med blicken i folkhavet. Skrattande ansikten, skyltar med namn på, glada rop, oroliga blickar, lättade leenden. Hon tyckte att alla karlar skulle kunna vara Fredrik. Men så - en skylt som sträcktes över de andra! "IRMA" stod det på den. En man med vänligt ansikte och yvigt grått hår höll i skylten. Nu vinkade han åt henne. Hon kände igen honom nu. Fredrik!