December 2000 försvann ganska snabbt bakom Irma. Jul firades och nyårsafton exploderade mot en svart himmel. Äntligen var det januari 2001. Nu var det bara dagar kvar.

Irmas lägenhet innehöll idel kartonger, några få möbler och en madrass på golvet. Allt var fixat och till och med väskorna var packade. Två resväskor och en stor ryggsäck.

Och dagarna som var kvar rann iväg med resten av snöslasket. Dagen som hon hade väntat på alldeles för länge hade kommit - avresedagen!

Lägenheten var inte hennes längre och hennes favoritmöbler var magasinerade. En sista gång hade Irma hälsat på de före detta arbetskamraterna på jobbet. Natten innan avresedagen sov Irma hos en kompis. Telefonväckningen drog effektivt upp Irma ur sängen tidigt på morgonen. Någon opålitlig väckarklocka vågade hon inte chansa på.

Vid frukostbordet, med en yrvaken kompis mitt emot sig, försökte Irma få ned två rostade mackor med ost och marmelad. Hon var kruttorr i munnen av nervositet, och i magen virvlade tusen fjärilar. Brödbitarna kallnade således och förblev orörda. 

Irma gick igenom sitt handbagage om och om igen. Hon rabblade halvhögt för sig själv: "passet, visumet fixat, flygbiljetter, visakort, pengar, plånbok..." 

"Taxin är här!" ropade kompisen plötsligt och lotsade Irma ut i hallen och fick på henne kappan. "Är du helt säker på att du inte vill att jag ska följa med till flygplatsen?" Irma var säker. Skulle hon ha sällskap skulle hon inte kunna hålla masken. Hon skulle bli ett barn som inte kunde hålla tårarna borta och som, ve och fasa, kanske inte skulle våga. 

Vägen till taxin var lång och overklig. Kompisens lycka till-rop ekade i trapphuset. Nu var det på riktigt.