Den första december föll årets första snö. På kvällen, när stadens alla människor skyndade hem från jobbet eller från något annat, avtecknade sig stora vita flingor mot den mörka himlen. Snart var trottoarerna täckta av ett tunt lager ren snö.

Irma stannade upp ett ögonblick på sin trötta färd hemåt, satte ned matpåsarna och vilade armarna. Hon gladde sig föga åt den snö som många just nu upplevde som idyllisk. Hon ville bara hem. Eller bort.

Påsarna tycktes väga ton när Irma fortsatte sin vandring till den tomma lägenhet som hon borde kalla för sitt hem. Hon hade köpt ingredienser till lussekatter, som hon enligt planerna skulle tillbringa kvällen med att baka. Det var hennes tur att ta med fikabröd till jobbet dagen därpå, och lussekatter var det som hennes arbetskompisar hade trånat efter i eftermiddags.

Irma hatade att baka. Hon hatade den kladdiga, tunga degen, hon hatade alla exakta mått och hon hatade lussekatter. Kanske skulle hon köpa något färdigt på bageriet istället? Tanken ogiltigförklarades direkt. Irmas husmoderliga kolleger skulle avslöja henne direkt, och så skulle hon stämplas som inkompetent. I alla fall på bakningsfronten.

Så när Irma klivit in i sin tomma lägenhet och hängt av sig sin ganska slitna kappa från i fjol, styrde hon stegen direkt till köket och började sömnigt att smula ned jäst i en aluminiumskål.