
Vid
förmiddagsfikat på jobbet nästa dag satt Irma med ett finurligt leende
på läpparna. En uppmärksam person hade sett att rynkan hon brukade ha
mellan ögonbrynen var betydligt slätare idag. Hon höll sin mörkblå
kopp med silverstjärnor hårt och blåste drömmande på
teet.
Utanför föll
snön i stora blöta flingor. Ingen vykortsvinter idag - bara rått,
blaskigt och grått. Irma var dock inte särskilt medveten om detta. I fantasin
befann hon sig på betydligt varmare breddgrader. Hon gick sakta längs en
flod, iförd en lång, tunn, rödblommig klänning. Hon hade en vid
solhatt på sig och hon var omgiven av en exotisk grönska. Irma riktigt
kände solen som värmde hennes bruna armar.
"Det har hänt
en olycka på sjuan! Johansson hann inte till toan! Hjälper du mig
Irma?" Som en örfil väckte verkligheten Irma, och hon stack
fötterna i de hårda träskorna för att följa med till det som måste
göras. Hela tiden tänkte hon på floden och värmen och solhatten. Och
fastän det kändes overkligt och onåbart återkom ett ord i hennes huvud
under resten av dagen: snart.