Tillbaka

17 december 2000

Planet skulle fortsätta mot Australien först sent nästa kväll. När Irma vaknade på eftermiddagen hade hon alltså drygt ett dygn i Singapore framför sig. Hon bestämde sig för att tillbringa kvällen på och runt hotellet, för att nästa dag åka på någon sightseeingtur.

Irma duschade och gick sedan till hotellets restaurang. En av grönska inbäddad uteservering. Trots att servitören behandlade henne som en prinsessa kände hon sig plötsligt ganska ensam

Skymningen föll sakta och runda rislampor i olika färger tändes runt uteserveringen. Den mjuka kvällsatmosfären gjorde sitt intåg. Allt kunde ha varit så perfekt för Irma som satt där med nytvättat hår, en vacker blus och ett glas vin framför sig. Kanske gjorde tidsomställningen och tröttheten efter resan sitt till, men Irma kände inte längre vare sig någon aptit eller glädje. Hon kände sig bara ledsen och mycket ensam.

Höga skratt från gemenskapen vid ett bord längre bort blev droppen för Irma. Tårarna brände bakom ögonlocken. Snabbt fick hon fram en alldeles för stor sedel ur väskan, la den på bordet och gick snabbt ut från restaurangen. Hon smet in i en hiss och tryckte på rätt våning. Hissdörren hann knappt stängas förrän tårarna kom.

Hon grät högt och okontrollerat. Ansiktet blev randigt av stora, trötta, salta tårar. Hon var tusentals mil hemifrån, ensam, utan ressällskap, utan något hem att komma tillbaka till och utan någon som kunde trösta. Visst hade de andra stirrat på henne på restaurangen? Hade inte servitören tyckt att hon var konstig och sorglig?

Irma fick syn på sig själv i hisspegeln, och försökte med ena handryggen tafatt torka bort maskaran som runnit. Men i spegeln fanns inte bara Irmas ansikte - snett bakom henne syntes en annan figur. Irma bokstavligen hoppade till - hon vände sig om och där stod en kille och såg rätt skamsen ut. Han ursäktade sig och frågade om han kunde hjälpa till med något. "Varför är du ledsen?" sa han på bruten engelska. Irma ville bara försvinna ifrån jordens yta.