Tillbaka

Den sjätte december kom som vilken dag som helst. Inga trumpeter och fanfarer. Men i Irmas mage virvlade fjärilar. Idag var det tio år sedan hon kom till den här staden. Tio år sedan hon började det där jobbet. Tio år sedan hon gav upp sin dröm.

Jo, för hon hade haft en dröm. Det var innan hon lärde sig att drömmar är fåniga och att de aldrig går i uppfyllelse. Men trots att hon sagt till sig själv och till alla andra att hon lagt sin dumma dröm på hyllan, så hade den ändå funnits kvar någonstans. Den hade legat gömd under jantelag och snöslask. Nu var det dags att gräva fram den igen och göra den vacker, trots att den var ganska kantstött.

Drömmen om Australien. Hon hade aldrig varit i Australien, men i övre tonåren hade hon ändå börjat längta dit. Hon hade på något sätt förlagt sin längtan efter något eller någon till detta land. Andra kanske hade en gud - hon hade drömmen om Australien. Den fick henne att känna trygghet och att orka med jobbiga situationer. 

Irma gjorde denna morgon i ordning sig under koncentrerad tystnad. Hon hade köpt en limegrön dräkt i en svindyr liten affär. Den satt som en smäck. Strumpbyxorna var tunna med en en silvervåg som löpte längs hela benet. För första gången på hur lång tid som helst sminkade sig Irma och håret fick vara utslaget istället för intvingat i en gummisnodd.

När hon såg sig själv i hallspegeln hajade hon till. Vem var det där? "Det är ju jag" tänkte hon. "Snart börjar livet Irma" viskade hon till spegelbilden och gick ut genom ytterdörren med högtidliga steg.