Tillbaka

7 december 2000

När Irma klev in i personalrummet där morgontruppen var samlad, fick hon allas blickar på sig. Åtsittande, limegrön dräkt var inte direkt ändamålsenligt för de arbetsuppgifter man utförde här.

Kaffekokaren hostade och gurglade på ett sätt som Irma med åren lärt sig tycka lät hemtrevligt. I soffan hade till nyss avhandlats dagens göromål. Nu stirrade alla med öppna munnar på Irma, som uppenbarat sig som en limegrön ängel med ett brett leende på de lite för röda läpparna.

Ledargestalten i gruppen rensade strupen och utbrast: "det var ta mig tusan det vackraste jag sett på hela morgonen! Men är du helt galen Irma - ska du jobba sådär?" Irma skakade på huvudet. "Nä, idag ska jag inte jobba."

Hon satte sig bredvid de andra i den röda plyschsoffan och började berätta. "Idag är det tio år sedan jag började jobba här. Jag har trivts bra och jag tycker om er och patienterna så mycket. Men det är något som fattas. Hela mitt inre skriker efter någon slags förändring."

"Du är med barn!" ropade någon förtjust och slog ihop händerna.

"Nej, det är jag inte" sa Irma lugnt och fortsatte. "Jag har en dröm som jag vårdat ganska dåligt de sista tio åren. Nu känner jag att jag är skyldig mig själv att göra något åt den drömmen. Annars kommer jag att ångra mig i resten av mitt liv." Hon såg på de andras stora ögon och rynkade ögonbryn, drog efter andan och samlade sig. "Jag ska flytta till Australien. Jag har sagt upp mig, sålt lägenheten och möblerna. Jag åker om en månad. Det är min dröm - Australien!"

"Australien..." suckade någon i den av spänning dallrande luften. "De flygande doktorerna..." viskade någon annan med blicken i fjärran. Irma log lättad och stolt. "Australien?! Du är för fan inte riktig!" sa Ulla-Britt med de fräkniga armarna. Sedan knackade det på dörren.