Det hade snöat hela natten, och när Irma drog isär gardinerna i sovrummet möttes hon av ett snöklätt hyreshusområde. De annars så kala och kalla betonghusen såg nästan vackra ut inbäddade i allt det vita.

Det doftade lussekatter i hela lägenheten. De låg där i påsar på köksbänken - perfekta snirklar med russinen på rätt ställe. Irma åt två stycken av sina mästerverk till frukost. Tillsammans med en kopp Söders höjder och ett värmeljus i en keramikstjärna. Himlen ljusnade sakta.

Hon funderade på dagen som hon hade framför sig. Hon visste att den skulle bli precis som alla andra dagar under de senaste tio åren. Irma hajade till. I tio år hade hon gått till samma jobb, jobbat med samma människor och ätit samma gamla pannbiff i personalrestaurangen. Tio år.

Visst hade hon haft det bra. Även om arbetsuppgifterna var tunga, så hade hon en identitet, en inkomst och en gruppsamhörighet. Men handen på hjärtat - Irma blev mer och mer trött på jargongen och skämten. Hon hade hört dem hundra gånger förut. Hon visste allt om kollegernas gubbar och gubbarnas bilar. Hon visste allt om barnbarn och flädersaftrecept. Och om viktväktarmöten som uppenbarligen inte gjort någon större nytta under de senaste åren.

Irma hade känt det under flera månader nu. Känslan av uppbrott. Den blev starkare för var dag. En skrämmande, kittlande känsla som fick henne att orka iväg till jobbet varje morgon. 

Med ett omedvetet leende greppade hon ett par bullpåsar och gick ut ur den tomma lägenheten. I porten öppnade hon den ena påsen och tog upp den största lussekatten hon såg. Vad var det hennes arbetskamrater brukade säga? "Du som är så smal kan väl äta hur mycket som helst!" Hon tog dem på orden och bet av en stor tugga varefter hon småsprang över gården.