En julsaga
Följetong i 24 delar
Del 2
Allium måste ha slumrat till en bra stund framför brasan, för plötsligt hade klockan blivit fem. Dom skulle ha varit här för en timma sen. Snöandet hade tilltagit och mörkret fallit. Hon förbannade sin tjurskallighet som gjorde att hon vägrade skaffa mobiltelefon till sin flytt ut i ödemarken. Hon skulle väl klara sig utan en sån, hade hon något naivt tänkt. "Det gjorde dom ju för 100 år sen!" Nu skulle hon behövt den där telefonen. En klump av oro växte i hennes mage, och hon kände sig ganska ensam.
Den känslan tillät hon inte bli långlivad - hon var ju Allium! Känd för avsaknaden av oro! Kaxiga, modiga Allium. När hon tänkte efter var det inte ett dugg konstigt att dom inte anlänt än. Snön hade kommit oväntat och dom hade lång väg att köra. Inte hade dom planerat in tid för ett snöoväder. Dom kommer när dom kommer!
Dock ville hon skingra tankarna, och började därför städa undan i det lilla köket. Där rymdes en gammal vedspis, några skåp och en bänk. Torpet var från senare delen av 1700-talet, men köksskåpen var nog 1960-tal. Två rum stort, förutom köket, var huset, och både golvet och det låga taket lutade en smula. När natten kom och det var dags att sova kunde man höra en och annan råtta knapra i väggarna. I det största rummet, där det nu dukats till julbord, fanns två fönster. Det ena med utsikt över ett stort fält med skogen som avslutning. Vissa kvällar låg dimman tät i ett stråk över fältet. Här fick man inte vara mörkrädd eller låta fantasin skena iväg. Lösningen på det problemet var hårt arbete. Allium högg ved, byggde kylrum och renoverade utedasset.
En liten transistorradio hade Allium unnat sig som lyx. Nu skruvade hon igång den och rattade in en nyhetssändning. Kanske skulle man säga något om vädret. Efter en stunds väntan berättade radiorösten mycket riktigt om snöstormen som tydligen tagit hela landet i besittning. Man ska undvika att ge sig ut och åka, sa rösten. Allium suckade och förberedde sig på en lång väntan. Hon skulle värma glögg och tycka synd om sig själv. Och hon lät radion stå på - det kändes tryggt med någon som pratade. Medan en välkänd julsång fyllde rummet tittade Allium ut i den mörka kvällen där tusen stjärnor lyste i den kalla rymden. Snön lyste upp fältet och skogen en aning, och skulle Allium inte veta bättre tyckte hon att hon såg någon komma ut från skogen. Fantasin och skuggor hade lurat henne förr och hon log endast åt sin synvilla. Men leendet fastnade och hon skärpte blicken: det var verkligen någon där. En svart figur som började gå över fältet.
...Fortsättning följer i morgon bakom lucka nr 3...