En julsaga
Följetong i 24 delar
Del 3
Nu var det ingen tvekan om saken - någon gick verkligen över fältet. Allium var på helspänn: vem sjutton hade ärende till skogen ensam i mörkret på en julafton? Hon visste att närmsta grannen skulle vara bortrest över jul, så det måste vara någon utifrån. Allium släppte inte den, än så länge, ganska diffusa figuren med blicken. Hon kände både ett visst obehag och en glad förväntan över denna någon som blev allt tydligare. Visst styrde personen i fråga stegen mot hennes hus?
Nu såg hon att det var en man. Han hade varken någon väska eller lampa med sig. Allium var föundrad. Kanske skulle hon vara rädd också, men hon var inte av den oroliga sorten - isåfall skulle hon inte ha bosatt sig här. Dessutom hade hon gått flera kurser i självförsvar och visste knepen. Hon förflyttade sig till sovrumsfönstret. Nu såg hon honom tydligt - han gick med målinriktade steg mot hennes hus utan att se upp från marken framför sig. Mannen verkade veta exakt vart han skulle.
Det var ingen hon kände igen. Han var inne på hennes tomt nu. Det måste vara någon som gått vilse, tänkte Allium. Någon som varit på skogsutflykt med sin familj på julaftons dag, och sedan kommit från dom andra i skogen. Och så hade han fått syn på Alliums upplysta hus mellan träden. Inte såg han farlig ut iallafall. Snyggt klädd i en lång, rejäl rock med pälskrage. Tjocka skinnhandskar och ett par fantastiska kängor. På huvudet hade han en skinnmössa med päls på brättet. Hela hans utstyrsel andades äkta hantverk. Det såg definitivt ut som om han var van vid skog och kyla. Det här var ingen stadsbo på besök.
Alliums hjärta slog dubbla slag när det bultade på dörren. Hon slängde en konstaterande blick på kökskniven som låg på köksbänken, men lät den ligga. Sedan öppnade hon dörren. Utanför stod den som hon så noga synat. Hans kinder var röda av kylan i det annars bleka ansiktet. "Jag ber om ursäkt för att jag stör såhär på julafton" sa han. "Skulle jag kunna få komma in ett par minuter och värma mig?" Allium var mest intresserad av att få stänga dörren innan för mycket kalluft blåste in. Hon bestämde sig för att personen framför henne var vänligt sinnad och släppte in honom.
"Tack. Jag ska inte stanna länge. Men jag har lång väg att gå, och när jag fick se ditt hus var det som en välsignelse. Jag behöver få in lite värme i märgen innan jag fortsätter." Allium bedyrade att han inte alls var till något besvär, utan att det bara var roligt med sällskap. Hon undrade om han ville ha lite glögg varpå han nickade tyst. Han tog av sig handsken och sträckte fram sin hand: "Jag heter Menth" sa han.
...fortsättning följer i morgon bakom lucka fyra...