En julsaga
Följetong i 24 delar
Del femton
Allium vände med viss försiktighet tillbaka till det andra rummet. Hon kände fortfarande den egendomliga känslan av att inte vara ensam i huset. Var synen av kvinnan vid fönstret enbart inbillning? Det hade ju gått så snabbt - kanske var det bara Alliums hjärna som spelade henne ett spratt. Hon var ju trött och kvällen hade varit minst sagt omtumlande. Dessutom: vem visste vad Menth haft för något i sin specialbrygd! Åt det sista log hon.
Hon var på helspänn när hon satte sig i sin fotölj igen. Inget hände, allt var lugnt. Det hela var nog bara ett hjärnspöke. Allium började slappna av igen och hon undrade stilla vart Menth tagit vägen.
Först tänkte hon inte på det - ljudet - det gick henne förbi. Sedan blev Allium mer och mer medveten om det tysta, dova jämmer som kom någonstans ifrån. Hon lyssnade koncentrerad och blev allt säkrare - det lät som om det kom från någon som grät. Som i dvala följde Allium gråten, och den tog henne till köket. På en pall hon aldrig förut sett satt kvinnan - samma kvinna som i sovrummet. Hon grät tyst med nedåtböjt huvud. På några sekunder var hon borta.
Den beslöjade stämningen var borta - Allium var åter helt ensam i sitt hus. Hon var skakad och rädd. När ytterdörren öppnades hoppade hon, bokstavligt talat, högt och sprang ut i hallen till Menth. Hon flög om hans hals, hela hon skakade.
...fortsättning i morgon bakom lucka sexton...