En julsaga
Följetong i 24 delar
Del nitton
Allium sprang några steg mot fältet. Hon skulle just skrika Menths namn när mörkret omslöt honom. Han försvann ifrån henne. "Menth..." sa hon uppgivet och förtvivlat. "Varför gör du såhär?" ropade hon, trots att hon visste att han inte hörde. "Du kunde väl åtminstone sagt hej då..." Hon grät tunga, varma, lugna tårar. Å ena sidan förstod hon ingenting: varför hade han gått tillbaka till skogen? Varför hade han inte sagt att han gick? Å andra sidan var hon inte förvånad. Det var typiskt Menth att göra en sån sak - han hade varit mystisk hela tiden. Sagt underliga saker, betett sig konstigt. Det var ju det som varit en del av tjusningen. Hon borde ha förstått att även hans sorti skulle bli i samma anda.
Detta resonemang tröstade förvisso inte Allium mycket. Hon tittade bort mot skogen och i det samma hörde hon Origs röst från huset: "Allium! Kommer du inte snart?" Hon insåg att hon måste lämna tankarna på Menth nu - hon hade ju gäster att ta hand om. Hon måste värma maten och duka och umgås och hämta mer ved och..."Jag kommer nu! Ska bara hämta lite ved!" ropade Allium tillbaka. Hon vände ryggen mot fältet och skogen och begav sig tillbaka till dom andra. En tyngd i hennes maggrop dröjde sig dock kvar.
I torpet hade hennes vänner gjort sig hemmastadda. Lena och Orig satt framför den öppna spisen, Cris gick omkring och kollade in rummen och föräldrarna packade upp julklappar och la under granen. Allium ville inte berätta om Menth än. Någonstans hoppades hon fortfarande att han skulle komma tillbaka. Kanske kunde hon berätta om honom när dom åt. Hon började värma maten. Alla hjälpte till och alla pratade i mun på varandra. Spänningen efter den jobbiga bilresan släppte. Tillslut stod allt på bordet: skinka, Jansson, köttbullar, prinskorv, sill, rödkål...Dom satte sig, hungriga, förväntansfulla och uppspelta. Allium lyckades hålla en glad fasad, men inombords kände hon att någonting saknades.
...fortsättning i morgon, bakom lucka tjugo...