Tillbaka

En julsaga

Följetong i 24 delar

Del tio

Vad i hela fridens namn kunde grannen vilja? undrade Allium. Grannen hette Walfrid och var väldigt trevlig. Han hade hjälpt henne en hel del då hon flyttade in. Hon gick fram och öppnade dörren innan han hann knacka på. "Hej och god jul!" utropade den alltid lika vänlige Walfrid. Allium puffade in honom i värmen. "Dina föräldrar ringde till mig för att säga att dom är påväg! Ingen anledning till oro alltså!" sa Walfrid och såg hur en hel del ängslan försvann från Alliums ansikte.

Hon undrade om han ville komma in en stund, men han var tvungen att åka tillbaka till sitt julfirande. "Vänta, jag vill åtminstone presentera dig för någon!" sa Allium och såg sig om efter Menth. Walfrid hade bestämt för sig att hennes mamma sagt i telefon att hon var ensam i sitt torp. Nåja, personen i fråga var väl en överraskning. En ny pojkvän kanske. Allium gick ut i köket för att hämta Menth, men han var inte där. Hon kikade in i sitt sovrum, men även där var det tomt. Hon förstod ingenting. Huset ägde inga fler rum.

Kanske hade han gått ut genom dörren i köket. En dörr Allium så gott som aldrig använde. Inte trodde hon att Menth var så folkskygg. Hon lät honom dock vara. Ville han inte hälsa så skulle hon inte tvinga honom. Hon återvände till Walfrid och förklarade att hennes gäst troligen smitit iväg på dass eller något sånt. Walfrid skulle just gå då Allium kom på att hon ville fråga honom något. "Visste du att det bott en gubbe här - en enstöring. Han dog visst för 40 år sen." "Javisst, gamle Peo. Det var en udda gubbe, men han ville ingen något ont. Mot slutet blev han lite virrig och sa allt möjligt konstigt" sa Walfrid. Allium ville fråga honom mer. Om vad Peo sagt för konstigt och om Walfrid visste vem Menth var. Men Walfrid såg ut att ha brått hem. Det samtalet fick dom ta någon annan gång.

Walfrid gick och när Allium kom in i köket stod Menth där och torkade disk. Hon hade inte hört honom komma tillbaka. "Vart tog du vägen?" undrade hon. "Gick ut och slog en drill!" sa Menth sorglöst. "Förlåt att jag inte stannade." Allium lät Menth ha sin eventuella folkskygghet ifred, men hennes förundran över honom blev bara större och större.