Tillbaka

En julsaga

Följetong i 24 delar

Del tjugotvå

"Nå Allium, har du haft besök av någon vålnad ikväll?" Cris skrattade till, och dom andra rysmyste roat även dom. För Allium hade världen stannat. Allt kändes som en mycket bisarr dröm. "Det ser ut som om du ska svimma! Lugn, gubben pratade ju i nattmössan! Det finns inga spöken! Förresten bodde han säkert inte ens i ditt torp, utan i något annat här omkring!" Cris försökte få Allium att återfå färg i ansiktet. Allium däremot visste nu att den gamle farbrorn visst bott i hennes hus, och hon visste att han inte var virrig.

"Vad sa du att sonen hette?" frågade hon Cris. "Menth tror jag!" svarade hon. Allium ville säga: "Menth var här! Jag har också träffat honom! Han var verklig och gubben var inte galen!" Men naturligtvis kunde hon inte säga så - då skulle också hon framstå som knäpp. Därför samlade sig Allium, på något konstigt sätt, och skrattade åt historien ihop med dom andra.

Efter en stund ursäktade sig Allium för att gå och ta hand om disken. Lena erbjöd sig att hjälpa till, men Allium ville vara ensam. Hon måste få tänka. Plötsligt blev allting så klart: mannen med lyktan, Menths berättelse om gubben som bott här för fyrtio år sedan, varför Menth inte svarade på vem som bott här innan gubben. Det var Menth som bott här - han och hans föräldrar. Det var hans mamma hon sett vid fönstret och i köket. Menth återkom till sitt hem varje julafton då en likadan storm härjade som när han försvunnit.

Allt svindlade - drömde hon? Nej! Hon hade träffat honom, precis som den "virriga" farbrorn gjort år efter år. Hon mindes Menths ord: "du kan inte kontrollera allt. Du kan inte veta allt. Det finns en ensam man i skogen av någon anledning. Han vill vara ensam. Låt det vara så. Det är inte mer med det." Kanske gällde detta även Menths visit i hennes liv. Så kom hon på: kökssoffan! Varför ville Menth få upp locket till kökssoffan? Hon måste öppna det - nu.