1998 vann jag, med den här novellen, andra pris i en novelltävling i Platsjournalen/Nytt Jobb! Ha en trevlig lässtund!

Den femtonde augusti kommer att bli en verkligt varm dag. Leo äger ingen utomhustermometer, men han ska senare tippa på att hettan denna dag säkert slår något slags rekord. Han vaknar tidigt på morgonen av att en slö, grönskimrande fluga inte vill lämna honom ifred. Leo ser för sitt inre hur han yrvaket jagar flugan runt rummet med en ihoprullad tidning, hur han tillslut lyckas döda den för att sedan somna om. Scenariot verkar inte lockande för Leo, som istället bestämmer sig för att gå upp. Nattens dagg har kilat sig in genom husets otäta bräder och gör luften i rummet rå och fuktig. Snart ska rummet bli olidligt hett. Bromsar och blinningar kommer att försöka slå sig ut genom fönsterrutorna. Leo går med stela ben och kalla fötter över trasmattan ut i det mycket lilla köket. På bänken ligger en stor hög ganska orensade kantareller. Han plockade dem kvällen innan. Idag ska han äta dem till frukost – steka delikatessen i en stor klick smör för att sedan avnjuta den på en tjock brödskiva. Han ska nog steka ett ägg också och koka riktigt starkt kaffe. En frukost för en karl. En frukost för en augustimorgon.

En halvtimma senare är klockan sju och kantarellmackan är klar. Leo sitter på verandan och tar stora tuggor av kantarell-barr-grus-blandningen. Knastret mellan tänderna stör honom inte. "Lite skit rensar magen" tänker han nöjd medan stekfettet droppar ned på hans mage. Solen skiner ännu ganska blekt på Leos stuga. Fågelsången är näst intill öronbedövande, men den hör inte Leo. Han är för van vid den. Han ser nog inte heller hur vacker utsikten över sjön är. Den är som den alltid har varit. Solen glittrar i det svarta vattnet som den alltid gjort. Leo är oförskämt nöjd med sin tillvaro, han har allt han vill ha. Bara ibland, som idag då morgonen är särdeles skön och maten smakar sagolikt gott, önskar Leo att han hade någon att dela upplevelsen med. De sista tuggorna av kantarellmackan och ägget landar mjukt i Leos mage. Blodet lämnar hans sömniga hjärna och tar vägen till magsäcken. Leo blundar mot solen, rapar omsorgsfullt och dåsar bort. Han tänker att livet är gott mot honom.

Solen står högt på himlen när Leo vaknar. Det tar några sekunder för honom att lokalisera sig i tid och rum. Omtöcknad ser han plötsligt i ögonvrån hur något rör sig på bänken i köket. Han känner mer än väl igen den mörka skuggans rörelsemönster. "Satans råttelände" mumlar Leo och börjar förbereda sig för strid. Råttan har knaprat sig igenom ett antal sömnlösa nätter för honom. Nu ska den dö. I slow motion reser sig Leo från stolen och tar sikte på den lilla sopborsten som ligger i ett hörn av verandan. Råttan märker inget av vad som håller på att hända. Med en bit bröd mellan framtassarna och ett smörpaket inom räckhåll varken ser eller hör den faran som närmar sig. Leo, med borsten lyft till attack, smyger sig fram till dörröppningen, avvaktar en aning för att i nästa stund i ursinne kasta sig fram mot djuret. Ett avgrundsvrål från Leos strupe fyller skogen för några sekunder. Därefter hörs en smäll av en liten sopborste som mycket hårt slås emot en köksbänk. Råttan släpper blixtsnabbt brödbiten och flyr ned på golvet. I sin iver efter att få död på den pälsförsedda parasiten snavar Leo på köksmattans uppvikta kant och faller mot golvet.

Kampen är över, Leo har förlorat. Han sitter pladask på golvet, förvånad över slutet på dramatiken. Så sitter han i några minuter, mitt på köksgolvet. En hundrakilos gråhårsman med bar mage och en sopborste i ett krampaktigt grepp. Man skulle kunna säga att han är i något slags chocktillstånd. Allt tycks påtagligt stilla efter tumultets hastiga slut. Det är när Leo, föga smidigt, försöker ta sig upp från golvet som han känner smärtan. Den hugger till i hans ena fot då han försöker stödja på den. Leo uttalar med hög stämma alla fula ord han kommer på, då han överrumplad av smärtan tvingas tillbaka i sittande ställning.

Två och en halv timma senare sitter Leo på tåget som går in till stan. Det är med stort lidande han har tagit sig dit. Foten har svullnat upp så pass att inte ens Leo, som i själva verket ser på sig själv som en kallhamrad viking, klarar av pinan längre. I stan finns läkaren som ska bota honom. Det är mer än ett halvår sedan Leo tog tåget till stan sist. Man kan kanske inte kalla honom för folkskygg, men en ensamvarg är Leo. Han skyr den tekniska utvecklingen, bilar, asfalt och datorer. Han förstår sig inte på det. Leo förstår skogen, vattnet och ensamheten. "Tågen är tjusiga nu för tiden" tänker han dock där han sitter som en kung nedsjunken i det silvergrå sätet. Att det står "första klass" på vagnen han sitter i har han inte sett.

Mitt emot Leo, på armlängds avstånd, sitter enligt honom själv en "fin tant". De har ett litet bord mellan sig. Hon ser sträng ut, snörper med munnen och stirrar ut genom fönstret med stora ljusblå, vattniga ögon. Leo undrar om hon kan le. Kanske är hon varmhjärtad och kärvänlig, men just nu ser hon rent av farlig ut. Hon påminner honom om en vacker men förskrämd flicka han förgäves uppvaktat för ett otal år sedan. Han var väl inte fin nog åt henne – han vill minnas att hon hette Sigrid. Det är inte ofta som Leo får chansen att betrakta ett så högklassigt fruntimmer, så nu tar han tillfället i akt. Runt halsen har hon två tjocka guldkedjor och hennes kavajkrage pryds av en guldbrosch i form av någon slags igelkott. Hennes hår liknar guldröd sockervadd. Kanhända är hon 60 år som Leo, kanske yngre, kanske äldre. En söt vällukt, som av en blandning mellan blommor och jordgubbar, avdunstar från damens kropp och letar sig in i Leos näsborrar. Han blundar och drar in den för honom ovana doften av parfym, tåg och människor.

Damen mitt emot Leo sneglar på honom och ser till sin lättnad att han blundar. Äntligen kan hon slappna av, fri från rädslan över att behöva möta hans blick. Nu får hon chansen att betrakta den udda figuren som vräker ut sig framför henne. Hans uppenbarelse hör inte till vanligheterna i första klass. Damen studerar med skräckblandad förtjusning hans slitna, illasittande kläder som är alldeles ur tiden. Hon observerar hans vilda skägg och de bleknande tatueringarna på armarna. Han påminner henne om någon från förr. Den fina damen märker inte att hon ler vid minnet och vid åsynen av honom mitt emot. Hennes tankar är långt borta, och för några minuter glömmer hon till och med den molande värken i axeln, vilken är den främsta orsaken till tågresan. Hon ska besöka stadens enda läkare för att få värktabletter utskrivna.

"Hon kan le!" tänker Leo då han öppnar ögonen igen. "Hon sitter faktiskt och ser rakt på mig och ler!" funderar han vidare och ger henne ett stort, bländande leende tillbaka. Damen rycker till och blickar snabbt ut genom fönstret igen. Hon förbannar sin feghet, men det är såhär hon alltid har gjort. Inte skulle hon våga le mot en man, som dessutom luktar billigt rakvatten samt har en ekivok sjöjungfru inristad på armen. En annan gång hade hon liksom nu velat le mot en man av samma karaktär, men inte vågat. Det har hon ångrat i trettiofem år. Till damens lättnad hejdas hennes vemodiga tankar av att tåget bromsar in och stannar på stadens station. Hon ser den originelle mannen gå iväg mot utgången. Han verkar ha problem med sitt ben. Då han är utom synhåll reser sig damen, stiger av tåget och tar en taxi till läkarens kvarter.

Leo haltar småsvärande in i läkarstationens väntrum. Han har gått på sin onda fot ända från tåget, och är nu rejält sur. "Sluthaltat", muttrar Leo och sjunker ned på en stol. Han sveper med blicken över rummet, som för att hitta någon att få medlidande från. I en soffa på andra sidan rummet sitter en fager figur som han känner igen. Det är minsann den svårflirtade damen från tåget. Hon ler mot honom. Visserligen är det ett ganska försiktigt leende, men ta mig tusan om hon denna gång inte ser på Leo, utan att vika med blicken. Platsen bredvid henne är ledig. Leo reser sig upp och linkar dit. "Leopold Nyström, angenämt", säger han och sträcker fram näven efter att ha torkat av den mot byxbenet. Den stämman går inte att ta miste på. "Det vet jag väl, att det är du Leo", säger damen alltjämt leende. Leo lyser upp, sträcker på sig och tar sats: "Skulle fröken Sigrid ta mycket illa upp om jag bjöd på en kopp kaffe och en Napoleonbakelse efter avslutat ärende?" Den här gången tar Sigrid inte det minsta illa vid sig.