"Hej då bilen" tänker jag när vi går iväg genom den enorma parkeringsplatsen i duggregnet. Ser framför mig hur den himmelsblå glittrande bilen är repad, sönderslagen och troligen också försvunnen när vi kommer tillbaka, om vi kommer tillbaka, en vecka senare. "Hej då bilen" som symboliserar tryggheten, som kan ta oss tillbaka hem igen om vi bara lassar in väskorna igen och skiter i den här resan. Vad ska vi upp i luften att göra? Men innan jag tänker de här sista desperata tankarna hittar jag en vagn att köra väskorna på, och det är jag som rullar den framför mig nu när vi är på väg genom tusen bilar. Det känns lite proffsigt - vi tillhör på något sätt den skara priviligierade människor som kan köra omkring på en vagn full av väskor, på väg till Landvetter utrikeshall. Vi är på väg liksom. Har haft råd att köpa biljetter och hyra hotellrum och allt det där. Travellers.

På Landvetter utrikeshall är det tyst och ganska tomt. Tror att jag förväntar mig applåder när vi rullar in. Lite fest och champagne och kamerablixtar. Vår entré uppmärksammas föga. Tvingas inse att vi bara är ytterligare två ganska bleka mycket svenska turister med de gamla vanliga resväskorna packade med de gamla vanliga sakerna. Vi går på toaletten. "Om du väntar här så går jag och så går du sen och jag går och sätter mig där borta så länge. Bra toaletter, bra lås, ingen kö." Vi sätter oss och fikar. En ensam mager tant börjar prata med min pojkvän i kaffekön, berättar han sedan vid bordet. Hon ska till Larnaca - ska han? Nu sitter hon där borta vid ett annat bord och ser oss sitta här tillsammans, och hon sitter där ensam med sin resväska, och adresslappen noggrant fäst runt handtaget. Jag går bort till Pressbyrån och köper en pocketbok av Jonas Gardell som heter Frestelsernas berg. Det känns lite konstigt att ta med sig Jonas Gardell till Cypern, men jag är lycklig när jag går ifrån Pressbyrån, för nu är boken min trygghet. Jag håller den i handen istället för att stoppa ner den i väskan.

De andra i vårt resesällskap har kommit när jag är tillbaka. Det känns konstigt att se dem i den här miljön och ändå är de sig förvånandsvärt lika. Vi pratar ganska lågt och högtidligt med varandra och Männen växlar pengar och tar hand om den biten. Valutor och kurser och gula plastfickor med nya pengar i. Jag vill ställa mig i kön till incheckningen. De andra vill vänta. Ingen brådska, säger de. Kom igen nu! Action! Tänker jag. Jag ställer mig i kön. Parerar med väskvagnen för att inte köra på hälsenor och barn. Fel kö. Byter kö. Mitt resesällskap på bänken skrattar. Vi väntar. Är det bara jag som blir nervös när jag kommer fram till disken? Visa biljett, ställa upp väskor på rullbandet - vad tror jag ska hända? Jag klarade det! Inga applåder nu heller. Men inte är jag ensam om att se barnsligt lättad ut över att ha klarat av det här momenten, blivit godkänd.

Nu åker vi. Uppför rulltrappan till taxfreeaffärerna och gate`arna. Flygplanen står där utanför, klumpiga, för stora, livsfarliga. Glöm det! Glöm att jag går in och sätter mig i ett sådant! Jag spelar "inte flygrädd", men jag köper en Bayleys. Kön till damtoaletten är lång och alla damer står tysta och låtsas inte höra hur det porlar. Jag köper pulverkaffe och tuggummi och luktar på parfymer som alla luktar likadant. Jag kontrollerar biljetten för vilken gång i ordningen.

Det är dags. Boarding. Gå till gaten. Ha boardingkortet klart. Biljetten finns fortfarande i min väska. Boardingtime. Jag är torr i munnen och händerna är iskalla och blöta. Jag dras liksom med strömmen. Alla går in i tunneln som leder till planet. Jag tänker inte, bara följer med. Tittar på alla barn som också går in i tunneln och konstaterar att ingen förälder skulle väl sätta sitt barn på ett flygplan om det vore någon som helst fara. Om det finns barn med i bilden kan inget farligt hända. Barnen liksom desinfekterar planet från olyckor med sin blotta närvaro. Så jag följer med massan. Go with the flow. Tusen flugor kan inte ha fel: ät skit. Masspåverkan. Blir man tillräckligt många slutar man tänka själv, slutar ta ansvar. Alla tror att de andra tänker. Och alla går in i det varma flyplanet utan att hinna reflektera vidare över det. Plötsligt är man där, fångad. Trapped. "Hej. Välkommen. Hej. Hejsan. Hej." Säger den flygvärdinna hundratals gånger, som sedan visar sig vara chefsflygvärdinna och basar över nio andra värdinnor under den här flygningen till värmen i Larnaca. Jag sitter inklämd i värmen mellan min pojkvän och hans systers pojkvän. Avståndet till stolsryggen framför mig är så gott som obefintligt.

En gammal klasskompis går förbi i mittgången. "He-ej" säger vi tveksamt och sedan är det inte mer med det. Som om det vore den fjuttigaste saken i världen att möta en gammal klasskompis på ett plan till Cypern tio år senare. "He-ej". Tio år - vad är väl det? Som om vi ses på Cypernplanet varje kväll. Sedan börjar chefsflygvärdinnan prata och hon skämtar av någon anledning som jag inte minns, om mans- och kvinnoroller. Det hela går ut på män är tröga och överhuvudtaget ganska puckade. Hon försöker få upp stämningen. Hon pratar med bönder på bönders vis. Hon drar en fräckis också. Nu ska hon få igång charterstämningen. Och efter att hon fått igång den en smula tar hon ned den igen genom att visa filmen om säkerheten ombord.

Min tvångstanke i det här momentet går ut på att om jag inte följer med i filmen ordentligt, eller låter bli att studera broschyren Safety on board som "finns i stolsfickan framför er", så kommer planet att störta. Som straff för att jag varit ouppmärksam. Därför studerar jag noga alla, enligt mig meningslösa, åtgärder som skall åtagas vid fara. Vem behöver flytväst när man störtar på land? Vem behöver flytväst när man sitter instängd i ett flyglan på havets botten? Vem försöker klura ut var ljussslingorna fram till närmsta exit är, då man tumlar runt tillsammans med några hundra andra panikslagna i ett rökfyllt flygplan? Vem vill ta sig till en exit och hoppa ut utan fallskärm? Varför finns det inga fallskärmar? Det vore det enda logiska tillhugget i en nödsituation på ett flygplan. Nu kan de lika gärna säga: vid nödsituation, sitt kvar och vänta på smällen. Som på Titanic.

Vi rullar sakta iväg, skräckslagna efter filmen. Luften tätnar i planet, de flesta blir tystare, några blir högljudda. Det är väldigt varmt. Jag håller hårt i Jonas Gardell. Tittar på alla som låtsas läsa. Planet stannar i början av startbanan, trissar upp motorerna, tar fart, rusar, lyfter, nu exploderar vi snart, allt tyst, alla tysta. Jag brukar älska flygplansstarter, känna mäktigheten, häva mig över fönstergluggen och titta ut på jorden som lutar och blir till kartor. Nu är jag övertygad om att vi ska dö. Om inte nu så om elva minuter. Det var efter elva minuter planet till USA i somras exploderade utan förvarning.

Så äntligen släcks skylten med säkerhetsbältet på och jag tror att det går ett sus genom planet. Vi överlevde. Folk börjar skratta och hosta och gå på toaletten. Elva minuter går och planet är fortfarande intact. Jag vinglar fram till toaletten genom stolsryggar och flygvärdinnor. Jag vet att flygplanstoaletter är små, men inte att de är så här svindlande, skrattretande, klaustrofobiskt minimala. När jag tvättar händerna ser jag att det fortfarande är jag i spegeln. Trots att jag befinner mig i ett flygplan någonstans över Bornholm påväg till Cypern. Jag är ingen annan än den jag var i Sverige. Jag blir både lättad och besviken.

Nu ska vi bli utfodrade. Vi ska få kycklingpasta och en räkcoctail innan. De i Sun Ving Class får något annat, hemligt. Att äta med stolsbrickan nedfälld och med en person på varje sida om sig är dock en omöjlighet. Jag sätter mig på ena skinkan, viker ena armen under brickan och använder mig enbart av den andra till lockborttagning, vinupphällning och ätning. Jag vrider armen på förunderliga vis och använder muskler som aldrig förut använts, böjer armen där inga leder finns. För gaffeln från plastlådan till munnen i en krystad pose. Det ser nog ut som om jag har någon slags muskelsjukdom. Sedan börjar planet att skaka.

Först så pass lite att man faktiskt skulle kunna tro att man inbillar sig. Efter en stund är det inte tal om någon inbillning. Lyfter jag vinmuggen skvimpar vinet ut, och chefsflygvärdinnan säger att vi är inne i turbulens och ber alla att spänna fast sig, sitta stilla och inte gå på toaletten, för de vill ju inte att någon ska skada sig för det blir dyrt för flygbolaget som förresten heter Premiair. Kaptenen upplyser oss också han om turbulensen som kommer att fortsätta i en kvart till. Den danska kaptenen berättar vidare av någon idiotisk anledning att det är så mulet ute så att han inte ser en meter framför sig. Och vad ska vi göra åt det? Mer än att bli ännu mer skräckslagna. Vi vill inte veta om det är mulet eller ej, vi vill tro att kaptenen är gud och att han har full kontroll över universum och att det faktum att planet skakar fram i 800 km i timmen bara är en bisak. En piss i oceanen.

Inte i en kvart men i 45 minuter sitter vi i samma ställning med brickan nedfälld, fullbelamrad framför oss. Håller andan. Accepterar situationen. Även värdinnorna sitter fastspända och tjatar på alla dumma resenärer att inte gå på toaletten utan snälla snälla vänta med det. Jag är stel som en pinne, stirrar introvert framför mig, börjar bli förbannad, blundar, klarar av situationen på något sätt. Jo, därför att jag läser i Jonas Gardell. Jag kanske läser om samma mening femton gånger, men jag lyckas försvinna bort en aning. Första turbulensattacken är över. Men mer ska komma meddelas från planen framför oss. Därför måste vi sitta kvar, men värdinnorna kan ta bort våra matbrickor. Nu får vi slappna av lite. Lite. Folk vill ha kaffe. Folk börjar bli vresiga för de vill ha sitt kaffe som de alltid dricker efter maten. Folk vill ha kaffe och cigarett och mintkaka och whiskey så sluta upp med den där förbannade turbulensen nu. Och snabbt börjar värdinnorna servera kaffe och te med citronskivor fastspetsade på plastpinnar. Det är nog mest för citronarrangemanget jag väljer te.

Långt ifrån alla har fått sitt kaffe när jag känner den välbekanta upptakten till en ny turbulens komma. Chefsvärdinnan säger att tyvärr måste de sluta hälla kaffe nu för de vill ju inte att någon ska få kaffe på sig för det blir så dyra kemtvätträkningar för flygbolaget då som alltså heter Premiair. Ett par timmar senare får jag reda på av en medpassagerare att det egentligen inte alls var turbulensen som var det värsta i den här sitationen, utan att man blev utan kaffe. Men det har jag inte en aning om nu. Just nu tror jag att alla andra liksom jag själv ger blanka den i kaffet och istället kämpar mot paniken inför det faktum att planet hoppar, skakar, vibrerar och dunsar fram i mörkret utanför. Jag koncenterar mig på att inte störta. Fixerar jag blicken på en viss punkt framför mig så störtar vi inte. Så är det.

Så gott som resten av resan sitter vi sådär. Det skuttar visserligen mindre och mindre och värdinnorna kan fortsätta hälla upp kaffe, men det skuttar. När vi senare har landat säger chefsvärdinnan att på Liseberg betalar man för att det ska hoppa upp och ner - här får man det gratis. Jag vill räcka upp handen och protestera, för om jag inte minns fel kostar den här resan ett antal tusen kronor. Men det där är när vi har landat. Ännu är vi i luften. Det är svart där utanför, mitt te som jag aldrig drack upp har kallnat och planet börjar gå ner för landning. Hallelujah. Caramba. I natten syns cypriotiska gatlyktor bilda cypriotiska städer. Städerna är rundare än svenska och lampornas sken är gulare. Och så landar vi på Larnacas flygplats. Välkommen till värmen i Larnaca. Nu säger chefsvärdinnan det där om Liseberg och alla skrattar för alla är så tacksamma över att vara på jorden igen. Hallelujah. Caramba.

Jag sniffar i den ljumma luften. Luktar Cyperns luft annorlunda än Sveriges? Jag vill gärna att det ska vara så. Jag längtar efter den där klimatsensationen som blev när jag var fem år och klev ut ur planet i vinterjacka i Marocko. Det var varmt, plötsligt sommar igen. Jag minns exakt hur luften kändes mot ansiktet och hur den luktade. Det blir inte samma upplevelse, luften känns inte lika varm som då. Men ändå blir jag sentimental och känner mig lycklig. För jag är på Cypern, och jag skulle vilja skrika rakt ut av glädje och spänning som släpper och kanske lite av rädsla också. Jag trycker tillbaka vrålet som istället transformeras till en mycket liten tår som kommer ut ur ena ögat.