En julsaga
Följetong i 24 delar
Del 13
"Neeej!" skrek Allium förtvivlat. "Kom tillbaka!" Mannen hade dock ingen avsikt att vända. Snart var han utom synhåll - skogen hade slukat honom. När hon vände sig om stod Menth där, bara några meter bort. Hon hade inte hört honom komma. "Han försvann! Jag fattar inget!" ropade Allium uppenbart besviken. Menth var sitt vanliga lugna jag, tog henne under armen och gick tillbaka till stugan.
Väl inne i värmen och doften av den öppna spisen, exploderade Allium: "Hur kan du vara så oberörd?" sa hon upprörd till stackars Menth som inte var beredd på utbrottet. "Tycker inte du att det är konstigt att det smyger omkring en ensam karl med en lykta här utanför? Som till på köpet försvinner så fort man närmar sig!" Menth samlade sig och puttade försiktigt ned Allium i fotöljen framför brasan. "Hör här nu" sa han "det finns säkert en godtagbar förklaring till varför den där mannen befann sig där. Du gjorde vad du kunde - du erbjöd honom din hjälp, men han ville inte ha den. Låt det vara så. Du kan inte kontrollera allt. Du kan inte veta allt. Det finns en ensam man i skogen av någon anledning. Han vill vara ensam. Låt det vara så. Det är inte mer med det."
Allium skulle precis börja protestera, men orden fastnade i halsen. Hans, enligt henne, totalt idiotiska resonemang lät på något konstigt sätt logiskt. Var det verkligen så lätt? Att man inte kunde ha kontroll på allt, att man inte behövde ta reda på svaret på alla frågor. Hon var konfunderad och samtidigt fascinerad. Aldrig förut hade hon tänkt i Menths banor. Hon trodde att hon var vidsynt, men kanske var hon det bara så länge det handlade om värderingar som stämde överens med hennes egna.
"Sitt kvar där, Allium" sa Menth mjukt. "Jag ska göra en överraskning åt dig - en juldryck från eget recept!" Han gick ut i köket och satte vatten på spisen. Allium var trött och kall. Hon kände sig lite ledsen - besegrad. Motvilligt lät hon sig pysslas om.
...fortsättning i morgon bakom lucka fjorton...