|
|
Inledning till dataredovisning
Sommaren 1994. Den hetaste sommaren på hundra år. Det är vardagsförmiddag, mitt i stan. Solen gassar utanför de dammiga fönstren, det är precis vindstilla. Jag drar den klumpiga städvagnen genom morgontrötta korridorer. På flera av kontorsdörrarna sitter färgglada notis-lappar, med lyckliga upplysningar om att den som brukar sitta där inne nu är på semester i si och så många veckor. De flesta har ritat något på lappen - en stuga med blommor och träd runt, eller en segelbåt med fiskmåsar flygande över. Deras kontor är sällsamt kalla, tomma och orörliga. Tiden står stilla där inne. Fotografierna på barnen som står på skrivbordet och de osorterade pappershögarna ligger förstelnade så som ägaren lämnade dem - när denne kommer tillbaka fortsätter arbetet där det plötsligt avstannade, som om ingenting har hänt. Jag ser dem framför mig - kontorsinnehavaren och barnen på fotografiet, i segelbåten på notis-lappen, långt härifrån. Jag drar vagnen ytterligare några meter. Det bildas svallvågor i vattnet i skurhinkarna, och lite skvimpar över, ned på golvet. I nästa rum står fönstren på vid gavel och bordsfläkten surrar diskret. Trots detta är hettan nästan outhärdlig. Den som jobbar här inne fikar för tillfället med resten av personalen ute på gården, och jag ställer mig med ansiktet nära framför bordsfläkten i några sekunder. Jag dammar av fönsterbrädan och upptäcker en gammal transistorradio som står där och spelar något välbekant på låg volym. I korridoren utanför hör jag personalen komma tillbaka från rasten - de skrattar och pratar högljutt, beklagar sig över värmen. Jag skyndar med moppen över golvet och märker hur jag omedvetet börjar förbereda mig för det stundande mötet, hur jag sakta går in i städerskerollen. När de andra kommer är masken på. Reaktionerna på mig som städare, från de personer som jag städat hos har varit många. Jag upptäckte dock med tiden, att jag för det mesta återfann ett specifikt beteende från en person, hos andra person på samma- eller en annan arbetsplats. Beteendetyperna återkom. Jag kom på mig själv med att börja kategorisera personerna jag skulle städa hos, troligtvis för att förbereda mig inför nästa möte. Exempel: "Här inne sitter en sådan person som börjar vissla när jag kommer..." "I nästa rum sitter en väderpratare!" Man kan tro att dessa personers beteenden skulle skifta från gång till gång, men de var förvånande konsekventa i sitt beteendemönster. Mot slutet av min observations-undersökning hade jag fått ihop sju "extrema" beteendetyper som återkom från ställe till ställe. Dessa beteendetyper har jag noggrant observerat, med mina frågeställningar i tankarna. Jag ska nedan beskriva varje kategori av beteende en och en. Observera att trots att jag refererar till mina "beteendetyper" i maskulinum, så är de i realiteten både män och kvinnor. Efter varje skildring följer en diskussion och analys av det jag observerat. Tankarna och åsikterna i analysen är mina egna, med endast några få hänvisningar till annan litteratur. I resultatdiskussionen som jag gör efter dataredovisningen diskuterar jag däremot det jag kommit fram till med hjälp av litteratur. Dels kommer jag då att hänvisa till vissa delar av min litteraturgenomgång, dels använder jag mig av sådan litteratur där andra städare berättar om sina erfarenheter inom städyrket. Mitt syfte är då att jämföra mina egna erfarenheter med deras, för att få en föreställning om hur generaliserbara mina resultat är.
Det finns två typer av visslare: "den skygga" och "den flirtiga". Den skygga visslaren Den skygga visslaren är en ganska vanligt förekommande typ. Det som är utmärkande för honom är att han börjar vissla så fort jag närmar mig med min städvagn, min mopp eller min trasa. Han framstår nästan som ett alarm: kommer jag tillräckligt nära så sätts signalen (läs visslingen) igång. Jag kan naturligtvis bara hänvisa en person till visslare-kategorin i de fall som jag säkert kunnat säga att personen i fråga inte visslat redan innan jag visade mig. Visslaren visslar för det mesta melodi-löst. Han låtsas ge sig hän åt ett musikaliskt mycket krävande stycke, men visslandet framstår för den lyssnande som planlöst, osammanhängande och disharmoniskt. Samtidigt som han visslar är han oftast fullt sysselsatt med något annat; han kanske letar efter något i bokhyllan, till synes på måfå, eller plockar förstrött bland sina papper framför sig. Visslaren hälsar inte om jag inte själv säger hej först. Då avbryter han tillfälligt musikstunden för att sedan snabbt åter påbörja den. Under visslingen är han inte kontakt-bar, och han gör inte heller själv några kontaktförsök. Han verkar vara helt uppslukad av sig själv. Han liksom befinner sig i ett annat medvetandetillstånd. Om visslaren sitter på sitt kontor när jag kommer för att städa, sker hela städningsproceduren som ackompanjemang till visslandet. Nästan direkt när jag går ut ur rummet slutar han vissla. Visslaren kan också visa samma beteende men sjunga istället. Naturligtvis är det inte heller nu frågan om någon välbekant melodi med tydliga ord, utan mer ett diffust hummande eller trallande. Det finns en annan slags visslare som inte verkar vara lika skygg och försjunken i sig själv som den andra visslaren. Denna person, som alltid är av manligt kön, framstår istället som lite "flirtig", och jag kallar honom därför för den flirtige visslaren. Han visslar högt och skarpt, (det skär i öronen) och faktiskt riktigt melodiöst. Han undviker mig heller inte med blicken som den andra visslaren. Tvärtom känner jag mig uttittad. Trots denna tydliga närvaro och öppenhet i blicken är resten av hans beteende samma som den andre visslarens: han säger ingenting, hälsar aldrig först av oss och börjar vissla först när jag visar mig, för att sluta med det så fort jag avlägsnar mig.
Trots att den skygge visslaren inte pratar, undviker ögonkontakt och i det stora hela verkar ignorera att någon annan befinner sig i rummet, uppfattar jag honom inte som nonchalant. Jag ser honom tvärtom som rätt komisk. Att någon börjar vissla eller sjunga direkt när man visar sig, för att sedan omedelbart sluta med detta i samma stund som man går, är för uppenbart. Man tror inte att det är sant först, och förklarar det hela med tillfälligheter. När sedan samma beteende upprepar sig känns situationen inget annat än smålustig. Personen som uppträder på detta vis måste känna sig besvärad av min närvaro. Trots att han inte har ett verbalt samtal med mig, så meddelar han sig ändå med mig på sätt och vis, genom visslandet. Han erkänner att jag finns där och jag får respons, om än på ett säreget sätt, på min närvaro. Han är absolut ingen otrevlig person! Det rätta för mig vore förstås att börja vissla eller små-sjunga jag också, och tro mig, det har varit nära flera gånger. På det sättet skulle vi ju kunna konversera på lika villkor. En annan reflektion av visslaren är att han genom att vissla förstrött vill verka avslappnad, säker och harmonisk. Detta tycker jag tyvärr att han misslyckas med. Genom det sätt han visslar eller hummar på, och då han verkligen bara gör detta när jag städar hos honom, tyder detta bara på någon slags osäkerhet. Åter bör dock sägas att visslaren bara vill väl. Att tralla eller vissla en stump ger sken av att man är en glad och trevlig, kanske rent av rolig typ, och detta lyckas visslaren för det mesta utstråla. Kanske vill han egentligen säga något, men vet inte vad. Han kanske känner sig obekväm i situationen: någon kommer in i hans privata rum och börjar damma hans stökiga skrivbord eller ta hand om hans tuggade tuggummin och gamla bananskal i papperskorgen. Vad pratar man om i en sådan situation? Istället börjar han vissla, för att antyda att han vill, men inte riktigt kan.
Den flirtige visslaren Den flirtige visslaren är inte lika ödmjuk i sin framtoning som den skygge. Analysen av den skygge får gälla också för den flirtige, med skillnaden att för den sistnämnda resulterar osäkerheten i en slags ljudlig kaxighet. Jag känner mig besvärad då jag befinner mig i närheten av den flirtige visslaren. Hans blickar och menande visslande får mig osäker; ska jag känna mig smickrad av hans uppmärksammande, eller utövar han bara makt?
Detta beteende är nära besläktat med visslarens, och väl så vanligt. När jag kommer in i "med sig själv-pratarens" rum sitter han för det mesta vid sitt skrivbord och verkar mycket upptagen. Vanligtvis är det jag som hälsar först. Redan efter en mycket liten stund hör jag hur han börjar mumla vid sitt skrivbord. I början tror jag att han talar till mig, men tycker nog att han gör det lite väl tyst och otydligt. Här gäller det att koncentrerat lyssna på vad han säger, för att utröna om det är fråga om en dialog eller en monolog. Detta är naturligtvis av stor betydelse för mig, så jag vet om jag ska respondera eller inte. De typiska fraserna från "med sig själv-prataren" är: "Var la jag pennan nu då..." "Få se nu vad jag ska göra här näst..." eller "Usch, vad varmt det är, jag tror jag tar av mig tröjan..." "Med sig själv-prataren" har jag, liksom med visslaren, ingen ögonkontakt med. Tvärtom sitter han ofta med ryggen mot mig, eller böjd över skrivbordet. Han kan visserligen också lyfta blicken eller gå omkring i rummet, men han ser förbi- eller igenom mig. Innan jag vet om det handlar om någon som pratar med sig själv eller ej, är det väldigt lätt hänt att jag försöker bemöta hans uttalanden. Tappert börjar jag leta efter pennan som tydligen är borta, eller uppmuntra honom till att det är helt rimligt att ta av sig tröjan i den här värmen. Ganska snart inser jag dock att hans yttranden inte var tillägnade mig, ty "samtalet" slutar där; jag får ingen respons. I resten av städproceduren kopplar jag bort hans pratande, och för honom verkar det göra varken till eller från. Han är till synes fullt nöjd med sitt eget sällskap, och besvarar själv sina frågor. Några gånger har jag råkat säga "va?" till en "med sig själv-pratare", då jag ännu trott att han pratat med mig, om än aningen otydligt. Säger man "va?" till honom skyndar han sig på att säga att "det var ingenting", eller lite besvärat förklara att pennan är borta, som om man avbröt honom i ett viktigt samtal med sig själv.
Alla hjärtinnerligt vänliga som jag har träffat i min roll som städare har varit kvinnor. De har intagit en nästan moderlig attityd mot mig. Detta har även enda den hjärtinnerliga som varit yngre än jag gjort. De övriga med detta beteende har alltså varit avsevärt mycket äldre än jag. Den hjärtinnerligt vänliga talar sakta och tydligt med mig, och lyssnar på vad jag har att säga med ett förstående leende på läpparna. Hon verkar också tycka lite synd om mig. "Stackare som måste kroppsarbeta i den här värmen..." "Du har väl tagit någon paus idag?" I den hjärtinnerligt vänligas rum är jag alltid välkommen, där har jag min fristad. Ibland kan jag till och med få sätta mig ned på hennes besöksstol och prata en stund. Det är inte bara hon som pratar, utan hon intresserar sig också för mig och av vad jag har att säga. Hon förefaller nästan vara lite orolig för mig. "Men vad ska du göra till hösten då? frågar hon bekymrat. Du blir väl inte arbetslös?" Denna beteendetyp är avsevärt mer sällsynt än de två föregående typerna. Därför känns det ganska ovant att plötsligt överösas med omsorg. Man blir nästan misstänksam. Den hjärtinnerligt vänliga vill absolut att jag ska bli medlem i resten av personalgruppen. Hon föreslår ofta att jag ska fika med dem, och fyller någon år eller firar sin sista dag på jobbet, så bara måste jag vara med. Hon känns verkligen som en mamma som vill "puffa" iväg sitt barn till olika aktiviteter. Den hjärtinnerliga hjälper ofta till en aning med städningen. Hon böjer sig själv ned på golvet och plockar upp gem som hon tappat, och papper som missat papperskorgen. Hon ser också till att jag kommer åt att städa överallt, och att inget står i vägen för mig och min torrmopp.
© JÅ 1995-2008 |