|
|
I denna avslutande diskussion ska jag börja med att göra en sammanfattning av den kritiska genomgången av metodens genomförande och tillförlitlighet, som jag för i metodavsnittet. Därefter följer en diskussion där jag sammanbinder mina teoretiska utgångspunkter med min observationsundersökning och med analysen av denna. Här undersöker jag också undersökningsresultatets relevans för syftet med undersökningen. Till sist ger jag förslag på frågor inom mitt problemområde som föranleder till fortsatt forskning samt pekar på förbättringar som kan göras inom städyrket.
Reliabiliteten Reliabiliteten står för att mätinstrumentet ska ge ett stabilt och tillförlitligt utslag, utan slumpmässiga eller osystematiska mätfel. (Rosengren & Arvidson 1992) Mätinstrumentet är i detta fall jag själv. Genom mina observationer har jag använt mig själv till att observera och tolka verkligheten. Jag har koncentererat mig på att observera delar i människors beteenden, så som ögonkontakt, kroppsspråk, hälsningsceremonier etc. På detta sätt kan jag jämföra de olika bitarna i olika personers beteenden och upptäcka eventuella tendenser. Att föra ett mer strukturerat och detaljerat protokoll över olika reaktioner var för mig omöjligt, då jag inte hade möjlighet att sitta med papper och penna redo att föra anteckningar. Reliabiliteten står för att mätinstrumentet ska ge ett stabilt och tillförlitligt utslag, utan slumpmässiga eller osystematiska mätfel. (Rosengren & Arvidson 1992) Mätinstrumentet är i detta fall jag själv. Genom mina observationer har jag använt mig själv till att observera och tolka verkligheten. Jag har koncentererat mig på att observera delar i människors beteenden, så som ögonkontakt, kroppsspråk, hälsningsceremonier etc. På detta sätt kan jag jämföra de olika bitarna i olika personers beteenden och upptäcka eventuella tendenser. Att föra ett mer strukturerat och detaljerat protokoll över olika reaktioner var för mig omöjligt, då jag inte hade möjlighet att sitta med papper och penna redo att föra anteckningar. Eftersom det är jag själv som är mätinstrumentet säger det sig själv att min metod inte kan vara lika stabil och objektiv som t ex en kvantitativ metod. Genom att jag faktiskt upptäckt vissa återkommande tendenser vad gäller specifika beteenden, och då jag genom att ta del av litteratur där andra städare berättar om sina erfarenheter (Ekelöf 1970, Utan städare stannar Sverige 1992 och Tegner 1992), upptäckt många gemensamma upplevelser, vill jag dock påstå att mina resultat är pålitliga. Det stora antal arbetsplatser som jag gjort observationer på (22 stycken) upprepade gånger under 11 månader, talar också för att jag kunnat rensa bort slumpmässiga mätfel och ovidkommande fakta. Med slumpmässiga mätfel/ovidkommande fakta menar jag här t ex feltolkningar av mig i en observation pga att jag har "en dålig dag", reaktioner från andra på mig som privatperson och inte som städare och tillfälliga beteenden mot mig från andra pga av de har "en dålig dag". De återkommande tendenserna, andra städares erfarenheter, antalet observationer och arbetsplatser samt tidsperioden är också sådant som talar för resultatets grad av generaliserbarhet. Vid en första anblick av mitt undersökningsproblem kan man dock ha svårt att tro att de reaktioner jag fått från dem jag städar hos skulle ha varit samma som en helt annan städare skulle ha fått. Man kan vidare föreställa sig att en annan städare skulle ha uppfattat och tolkat reaktionerna på ett annat sätt än jag. Genom mitt sunda förnuft, och även genom de andra städarnas berättelser i min litteratur har jag förstått att så också är fallet till viss del; en del av städarna vars erfarenheter jag tagit del av har inte alls upplevt sin städsituation som jag. En del av det som jag tyckte var jobbigt skulle de troligen inte alls känna igen, medan jag inte har upplevt en del av det de berättar om. Dock känner jag igen det mesta som städarna i litteraturen har upplevt förvånandsvärt väl; det är sådant som jag själv har varit med om i min roll som städare. Validiteten Validiteten står för att mätinstrumentet verkligen mäter det jag har för avsikt att mäta. Mitt syfte var att undersöka hur jag som städare blir bemött av dem jag städar hos, genom kroppsspråk, ögonkontakt, småprat, hälsningar etc. Jag anser att jag verkligen mätt detta. Som jag nämnt ovan i och med reliabiliteten, så har jag genom att göra många, upprepade observationer under en lång tid i största möjliga rensat bort slumpmässiga och felaktiga fakta. I en dold observation uppstår heller ingen "forskningseffekt". Med forskningseffekt menas att de studerade personerna beter sig annorlunda mot vad de skulle ha gjort om de inte varit studerade. Eftersom observationen är dold kan ingen sådan effekt uppkomma. Validiteten står för att mätinstrumentet verkligen mäter det jag har för avsikt att mäta. Mitt syfte var att undersöka hur jag som städare blir bemött av dem jag städar hos, genom kroppsspråk, ögonkontakt, småprat, hälsningar etc. Jag anser att jag verkligen mätt detta. Som jag nämnt ovan i och med reliabiliteten, så har jag genom att göra många, upprepade observationer under en lång tid i största möjliga rensat bort slumpmässiga och felaktiga fakta. I en dold observation uppstår heller ingen "forskningseffekt". Med forskningseffekt menas att de studerade personerna beter sig annorlunda mot vad de skulle ha gjort om de inte varit studerade. Eftersom observationen är dold kan ingen sådan effekt uppkomma.
Jag ska i följande diskussion visa på sambandet mellan mina teoretiska utgångspunkter och undersökningsresultatet. Efter varje rubrik börjar jag med att sammanfatta kapitlet för att sedan relatera det till mina observationer.
Bengtsson (1972) och Madsen (1970) talar om människans behov av att få tillträde till en grupp, och att på detta sätt få sin existens bekräftad genom att "vara som alla andra". Det är också till stor del sociala motiv som får oss att gå till skolan eller till ett arbete. Att få uppleva denna gemenskap är så pass viktig för oss att vi utan problem underkastar oss gruppens normer. Som ensamarbetande, inhyrd städare tillhörde jag ingen självklar grupp på de arbetsplatser jag städade. Att inte ha en gruppidentitet påverkade min självkänsla i allra högsta grad. När man som jag inte ingick i en grupp där de andra har samma yrke som jag, som tar gemensamma fikapauser etc, är det viktigt att få respons från övrig personal på arbetsplatsen, om det så "bara" är ett "hej". Hade jag haft en grupp att finna min självkänsla i och som stöttat mig hade ett uteblivet "hej" säkert inte varit samma katastrof som det är om man inte har det.
Asplund (1987) skriver på ett mycket belysande sätt om människans behov av att få respons från andra människor. Vi har ett grundläggande behov av att genom vår närvaro bli uppmärksammade av andra, att få svara på frågor och att själv få svar på våra egna frågor. Det är i responsen från andra som vi blir levande, menar Asplund. Att inte få respons får oss att känna som om vi ställts utanför gemenskapen och tillintetgjorts. Att träffa på en person som sysslar med "asocial pratsamhet" är också en form av responslöshet från den pratsammas sida. Till våra mest vardagliga responsorier hör våra hälsningsceremonier. Dessa framstår som okomplicerade procedurer, men de är packade av socialt innehåll. När jag hälsar på någon erkänner jag honom, undviker jag att hälsa förnekar jag hans existens. Att medvetet låta bli att hälsa på någon eller undvika att ge respons på annat sätt är att utöva makt som framtvingar underkastelse. Genom mina observationer fick jag bekräftat att Asplunds teori stämmer. Aldrig förr har respons från andra känts så viktigt som i min städarroll, och aldrig förr har jag lidit brist på responsivitet från andra så mycket som då. Denna avsaknad kan ha berott på en rad olika saker: den andre kan ha känt sig osäker på hur han ska förhålla sig till städaren eller sett mig som en okänd och "tillfällig" person på hans arbetsplats som man inte självklart hälsar på. Detta var säkert fallet många gånger, men ibland upplevde jag den andres responslöshet som just den maktutövning som Asplund talar om. Helt enligt Asplunds teori höjdes också min självkänsla och mitt självförtroende då andra uppmärksammade mig.
Jag har hittills till största delen koncentrerat mig på den verbala interaktionen mellan människor, men den ickeverbala kommunikationen är nog så viktig och primär som den verbala. Detta skriver Knapp (1972) om. Den typ av kroppsspråk som jag uppmärksammat mest i mina observationer är det som vi visar med ansiktet och ögonen. Ansiktet är hemvisten för uppvisandet av känslor, som medvetet eller omedvetet delger andra. Genom att titta på andras ansiktssuttryck får vi feedback på vad vi säger. Trots att vi har lärt in vissa ansiktsuttryck för olika situationer, så har vi inte alltid kontroll över våra ansikten. Ögonen är kanske de mest uttrycksfulla delarna i ansiktet. Många gånger blir våra sanna känslor avslöjade av ögonen. Med ögonen söker vi också kontakt med andra. Genom att ta ögonkontakt med någon visar vi att vi är öppna för interaktion. Att titta nedåt eller stirra ut i intet är däremot en signal om att vi inte vill ha kontakt. I min undersökning observerade jag flera stycken som genom att glida undan med blicken eller titta nedåt när vi möttes, gjorde sig onåbara. Detta var verkligen ett effektivt sätt att undvika kontakt. Dessa personer befann sig som i en annan värld eller i ett annat medvetandetillstånd, och jag hade inte en chans att fånga deras uppmärksamhet. Jag emottog också flera olika sorters blickar, som var mycket talande: uppskattande blickar, osäkra blickar, misstänksamma blickar etc.
Det är inte bara viktigt att vi ger respons, utan också hur vi gör det. Enligt etnometodologen Garfinkel (Cuff & Payne 1979) har människor en uppsättning av "common sence"-kunskaper i hur man agerar i ett socialt sammanhang, vilka vi förutsätter att andra också har. Man förväntar sig att andra uppfattar den sociala verkligheten precis som man själv gör. Om en person inte beter sig enligt denna ordning döms personen ifråga ut som bråkmakare eller förvirrad. Ett exempel på hur någon kan upplösa den sociala ordningen kan beskrivas med personen som frågar en bekant hur hon mår. Enligt den sociala ordningen ska den tillfrågade svara att hon mår bra, eller möjligen att hon är lite förkyld. Om hon däremot kommer med motfrågor om vad den andre menar med "hur hon mår"; menar han den fysiska eller den psykiska hälsan etc, så har hon upplöst ordningen. Man förväntas veta vad någon vill veta när denne frågar "hur mår du?" I min roll som städare var mina flesta kontakter med dem jag städade hos av "kallpratskaraktär". I dessa situationer var det väldigt viktigt för mig att använda mig av mina common sence-kunskaper och hålla mig till den sociala ordningen. Hade jag börjat ifrågasätta andras frågor eller kommentarer om väder etc, hade de andra med största sannolikhet tagit avstånd från mig.
Genom att det i varje social grupp finns normer för hur vi ska bete oss och specifika roller för varje gruppmedlem, vill vi undvika risken för upplösande av den sociala ordningen etc. Allardt (1988) menar att det finns vissa rollförväntningar på personer med olika ställningar och olika arbetsuppgifter. Genom dessa förväntningar bildas en persons sociala roll. Fler förslag på hur vi förvärvar våra roller ges av bl a Goffman (1974) som har en dramaturgisk syn på det hela. Han anser att individen inte är sin roll, utan bara spelar den. Vi "sätter på oss" olika masker för olika situationer. Det är genom denna fasad som vi visar för andra vilken status och vilken roll vi har. Individen och hans "publik" är övertygade om rollens äkthet, och endast den "socialt missnöjde" genomskådar spelet. Ytterligare en teori om hur vi får vår sociala roll/identitet kommer Mead med. (Angelöw och Jonsson 1990) Han menar att människan övertar de attityder som omgivningen ger henne, och genom dessa attityder skapas jagbilden. Jag instämmer i alla ovan nämnda teorier om hur vi förvärvar vår sociala roll/identitet. Som städare hade jag vissa förväntningar på mig om hur jag skulle agera. Detta är outsagda regler, men "alla" vet ändå vad som förväntas av en städare, en lärare eller en elev. Det är också sant att människans jagbild till stor del skapas av andras attityder mot henne själv. På denna punkt är vi ofta sårbara och lättpåverkade. Då jag blev nonchalerad eller illa bemött av någon i mitt städjobb försökte jag i och för sig "ruska av mig" detta, men innerst inne hade min jagbild fått sig en törn. Goffmans teori om att våra roller "spelas" och består av fasader kan jag också hålla med om. Då och då "genomskådar" man verkligheten och ser den för vad den är. I yrkeslivet är detta speciellet tydligt; på en arbetsplats spelar verkligen alla varsin roll för att arbetet ska gå så smärtfritt som möjligt; alla ska veta sin plats. Om någon skulle sluta spela sin roll skulle detta få samma konsekvenser som om någon skulle göra det samma på en teaterscén: pjäsen skulle upplösas i kaos, pjäsen skulle avstanna eller pjäsen skulle byta riktning. Genom att vi i livet befinner oss i flera olika positioner och har olika sociala roller så uppstår det lätt rollkonflikter. (Angelöw och Jonson 1990) En vanlig form av rollkonflikt är inter-rollkonflikten. Denna innebär att en person som innehar flera olika sociala roller upplever olika rollförväntningar på sig från flera håll. Om förväntningarna är olika varandra innebär detta motstridiga krav och rollosäkerhet kan uppkomma. En annan form av rollkonflikt är intra-rollkonflikten, vilket innebär att en person i en och samma roll möter flera olika förväntningar om vad som är hennes rätta rollbeteende. Trots rollkonflikter behåller vi för det mesta våra roller. Detta beror på t ex risk för straff, chans till belöning, lojalitet eller tvång, dvs social kontroll. (Allardt 1988) Som städare kom jag i kontakt med både intrarollkonflikter och interrollkonflikter. En intrarollkonflikt uppkom då jag från ett håll hade förväntningar på mig att deltaga i den resterande personalens fikapauser, och från ett annat håll hade förväntningar på mig att inte fika med de andra. En interrollkonflikt uppstod då jag jämsides med min roll som städare också var högskolestuderande. Här hade jag två totalt olika förväntningar på mig, som var svåra att växla mellan eller kombinera.
Att känna arbetsglädje innebär att trivas i vår arbetsroll. Eftersom vi tillbringar en stor del av vårt liv på ett arbete är detta viktigt. Vi är vad vi jobbar med. Gardell (1976) nämner en rad sociotekniska villkor som påverkar arbetsglädjen, bl a: möjlighet till inflytande över sin egen arbetssituation, möjlighet till arbetskamrater och möjlighet att kunna avancera. Maslows behovshierarki (Baron 1983) är uppbyggd av ett antal mänskliga behov som också går att översättas till att gälla arbetslivet. Det mest grundläggande behovet innebär att den anställde måste tjäna tillräckligt med pengar för att ha råd till mat, kläder och tak över huvudet. Behovet som finns överst i behovshierarkin är självförverkligandebehovet som innebär att man på sitt arbete får användning av alla sina begåvningar och kan självförverkliga sig själv. För att detta ska kunna ske krävs resurser i form av tid, pengar etc. För att kunna gå vidare till nästa steg i behovshierarkin måste behovet innan vara tillfredsställt. Gardell ger vidare exempel på kännetecken för ett arbete med låg status. Han nämner bl a monotona arbeten med låg grad av självbestämmande som utnyttjar begränsade sidor av människors förmåga, låga förutsättningar att utvecklas i arbetet samt ingen eller kort utbildningstid. I hierarkin på en arbetsplats står de längst ned i den utanför diskussioner vad gäller den egna arbetssituationen. På detta sätt kan en känsla av isolering gentemot företaget och risk för orealistiska mål uppkomma. Detta kan leda till fysiska och psykiska besvär som stress, brist på arbetsglädje, motvilja inför arbetet, ångest, sömnsvårigheter etc. Enligt Gardells kriterier för arbetsglädje anser jag att ett städjobb inte får godkänt. Som städare hade jag inget inflytande eller kontroll över min egen arbetssituation; jag fick inte vara med och planera det etc. Någon möjlighet att avancera fanns inte, och som ensamarbetande städare ingick jag inte i något arbetslag med chans till arbetskamrater. Att ta sig upp till den översta kategorin i Maslows behovspyramid var omöjligt för mig som städare. Jag stannade på det första eller möjligen det andra steget.
Jag ska nedan beskriva hur data belyser mina frågeställningar och mitt syfte med undersökningen. Frågeställning nummer ett, och tillika huvudfrågeställning lyder: Detta är en mycket omfattande frågeställning, som bör delas upp i mindre delar. Detta har jag gjort genom att koncentrera mig på fyra stycken olika beteendekategorier, som jag särskilt studerat vid mina observationer. Dessa fem kategorier är: I följande text redogör jag för de vanligaste och mest återkommande beteendetyper som jag observerat, och hur de förhåller sig till de fem beteendekategorier som jag har observerat.
Ur mina observationer har sju återkommande beteendetyper utkristalliserat sig. Jag kallar dem: Visslaren, "Med sig själv-prataren", Den tyste översittaren, Den pratsamma översittaren, Kallprataren, Den hjärtinnerliga och Ursäktaren. Detta är beteendetyper som jag har känt ett behov att analysera, då de har framstått som oförståeliga många gånger. Av dessa är det bara de tre sistnämnda som jag verkligen samtalar med. Till dessa kommer tre beteendetyper som jag inte känt något behov av att analysera, då deras beteendet inte verkat innehålla några dolda budskap utan varit mer självklara och allmänna. Dessa kallar jag: Den vanliga, Kaffedrickaren och Kompisen. Det överlägset populäraste samtalsämnet handlar om vädret. Jag och dem jag städar hos må inte ha några gemensamma arbetsuppgifter att prata om, men vädret är samma för oss båda. Ett annat samtalsämne är städningen. Jag får då och då frågor om hur städredskapen fungerar, om de är bra etc. Många ordutbyten går också ut på att jag ska komma åt så bra som möjligt med trasa och mopp då jag städar, ofta med en lite ursäktande underton från städmottagarens sida. Många personer intresserar sig också för hur min anställning ser ut: hur länge jag ska jobba som städare på deras arbetsplats och vad jag ska göra sedan. Detta är typiska samtalsämnen för Den vanliga, som alltså har inslag av både Kallprataren, Den hjärtinnerliga och Ursäktaren. En person med mer renodlad hjärtinnerlig karaktär för ett djupare, privatare samtal där hon själv har rollen av en omtänksam och lite orolig modersgestalt. En person med mer renodlad kallpratarkaraktär intar inte en ursäktande attityd samt för inte privatare spörsmål på tal, som t ex min anställning. En person med renodlad ursäktande karaktär nämner sällan vädret eller privatare ämnen, utan koncentrerar sig på att ursäkta sig över sitt stökiga kontor. Tilläggas bör att jag och den pratsamma översittaren inte för ett samtal i ordets rätta bemärkelse, trots att jag kallar honom pratsam. Hans pratsamhet går istället ut på kritiska kommentarer och påpekanden angående mitt arbete, utan plats för bemötanden från min sida.
Den vanligaste typen av samtal, innehållande de komponeneter som jag nämnt ovan, har ofta en lite ursäktande ton över sig. Den jag städar hos verkar känna sig besvärad över att jag städar efter henne. Man anar ett dåligt samvete som säger att hon borde göra det själv, eller åtminstone hjälpa till. Det är svårt att se sitt kontor bli städat, att släppa in någon i sitt privata rum för att ta hand om det mest tabubelagda och hemligaste som finns: den egna smutsen. Denna lite ursäktande och vänliga ton är vanligt förekommande. En mindre positiv samtalston bidrar Den pratsamma översittaren med. Även om det inte är många som är utpräglade pratsamma översittare, så finns det tyvärr flera personer som har en antydan av översittare i sin attityd. Tonen från dessa personer är kritisk och misstänksam och nedvärderande. Det framgår tydligt att de pratsamma översittarna inte värderar mig eller mitt arbete särskilt högt. Varje arbetsdag innebar åtminstone ett möte med någon som hade denna attityd mot mig. Jag, liksom många andra städare, får lära sig att detta ingår i arbetet.
Det mest tydliga exempel på kommunikation genom kroppspråk står Den tyste översittaren, Visslaren och Med sig själv-prataren för. Personer med dessa karaktärer pratar inte, vilket gör att jag måste analysera deras ansiktsuttryck. Alla utom de "flirtiga" Visslarna undviker ögonkontakt, har orörliga ansikten och agerar i stort som om de är ensamma i rummet. Möter jag dem i en korridor glider de bort med blicken i intet eller ned i golvet. Den flirtige Visslaren säger inget medan jag är närvarande, men följer mig med blicken med ett pillemarisk ansiktsuttryck.
Den mesta kontakten jag hade med dem jag städade hos var hälsningsceremonierna. Därför ansåg jag att de var extra viktiga för mig. Att hälsa var för de flesta inget större problem, men det undvikande av interaktion eller nonchalans som jag ovan beskrivit var ändå ingen sällsynt företeelse i mitt städjobb. Det var ofta jag som måste hälsa först för att få utbyta ett hej, och ett par gånger hände det att den jag hälsat på inte besvarade hälsningen. Att städa ett kontor där kontorsinnehavaren nonchalerar mig försvårar också städningen, då jag inte får hjälp med att komma åt att sopa under skrivbord eller komma åt papperskorgen. En annan slags nonchalans innebär att en person demonstrativt slänger skräp framför näsan på mig, utan att uppmärksamma mig i övrigt. Att för vissa personer "inte finnas" kan bero på översitteri, osäkerhet eller en känsla från den jag städar hos att jag bara är en tillfällig, utomstående person som bara kommer ibland till hans arbetsplats.
Jag har jämfört mina egna erfarenheter vad gäller städning med de upplevelser som finns att läsa i Utan städare stannar Sverige (1992), Tegnér (1992) och Ekelöf (1970?). Jag fann förvånandsvärt många likheter med dessa städares erfarenheter. De områden där vi hade mycket gemensamt med handlar om känslan att inte synas, rädslan för klagomål, upplevelser av städningens låga status, det ursäktande beteendet och behovet av uppskattning.
Jag berör kort den praktiska situationen för städaren, och kan konstatera att ett eget rum/kontor saknas, där pappersarbete, telefonsamtal med- och besök från arbetsledare kan avklaras. Nu fick jag istället låna telefonen hos någon kontorsinnehavare. Ett annat problem är att vissa av de arbetsplatser jag städade på saknade städvagn, vilket resulterade i att jag fick dra sopsäcken från rum till rum. Trappstädning utan hiss är mycket otympligt, då städskrubben för det mesta ligger i källaren, och man måste byta vatten i skurhinken flera gånger. Även inom det praktiska området fanns likheter med städarna i min litteratur, vad gällde avsaknaden av ett eget kontor/personalrum och svårigheten med bl a tunga säckar. Än finns mycket att förbättra på den praktiska sidan i städningen.
I denna uppsats har jag, genom dold observation, koncentrerat mig på de beteenden som jag som städare har fått från städmottagarna. Med andra ord har situationen endast setts från min synvinkel som städare. Det vore naturligtvis intressant att också se det från städmottagarens sida. Jag har heller inte i denna undersökning granskat mig själv och mitt eget beteende, utan inriktat mig på den jag städar hos. Jag har formulerat ett antal frågor som ännu är obesvarade: Hur upplever städmottagaren det att få sitt kontor städat och hur ser han på städaren? Hur tycker städmottagaren att en bra städare vara, vad gäller beteende? Hur ser städaren på sig själv och sitt yrke?
© JÅ 1995-2008 |