• Kallprataren

Det här är en ganska vanlig typ. Han skulle också kunna kallas för "väderprataren" då vädret är det samtalsämne som behandlas oftast. En kallpratare är aldrig översvallande vänlig eller en person som man blir "bästa kompis" med, men relationen med honom känns ändå god. Han hälsar troget och vi pratar alltid en stund om dagens väder innan jag börjar städa, och när jag är klar säger han artigt "hej då". Trots att han verkar ha mycket att göra, så tar han sig alltid den där stunden att prata i två minuter på. "Allt har sin tid", tänker han, "även att prata väder med städerskan". Allt som väderprataren gör, gör han smidigt och professionellt: han flyttar ut stolen så att jag kommer åt att sopa under skrivbordet, han räcker smidigt över papperskorgen och lyfter på fötterna. Vi samarbetar tyst och obesvärat. Vår kontakt är strikt yrkesmässig, och våra samtalsämnen är mycket ytliga. Vi inte ens snuddar vid spörsmål av privatare karaktär.

Kallprataren är heller inte intresserad av att få mig med i gemenskapen på arbetsplatsen. För honom är vi två personer i våra respektive yrkesroller som råkar mötas ibland, men inte tillräckligt ofta för att utveckla relationen. Presentationen av kallprataren blir, liksom han själv, kortfattad och korrekt.

 

• Analys av kallprataren

  Kallprataren får mig att tänka på människotypen i Tönnies samhällsbeskrivande begrepp Gesellschaft. (Asplund 1991) Gesellschaft står för det offentliga livet, bland annat förvärvslivet och handelsförbindelser. Människan i Gesellschaft är rationell och agerar planerat för att få ut mesta möjliga vinst av sitt handlande. I det officiella livet har han varken vänner eller fiender, utan andra ses istället som affärsbekanta eller ekonomiska konkurrenter, som inte berör Gesellschaftsmänniskans känsloliv. Man möts på marknaden som "masker" och inte som konkreta personer. På detta sätt är känslor som kärlek och hat, vänskap och fiendskap irrationella känslor för honom, i till exempel förvärvslivet.

  Även om kallprataren inte uppfyller alla kriterier för Gesellschaftmänniskan, så påminner han iallafall om denne. Känslor verkar inte heller för kallprataren få någon plats i hans yrkesliv; han är behärskad, slösar inte med leenden och släpper mig absolut inte in på livet. Att slaviskt hålla sig till prat om vädret är en garanti för att förhållandet inte ska riskera att utvecklas till något som ställer krav på honom. Han vill inte kännas sig tvingad att avsätta en kvart åt förtroliga samtal med städerskan varje gång hon kommer, eller behöva ta en fika med henne. För att undvika detta gäller det att vidmakthålla det osynliga avstånd som kallprataren har satt upp mellan sig och mig.

  Efter nyss nämnda beskrivning av kallprataren kan man tro att han är en kylig och otrevlig typ, men så är inte fallet. Tvärtom känner jag mig respekterad av honom. Han ser på mig strikt yrkesmässigt, och bryr sig inte om ifall min yrkesroll är städare eller chef. Han beter sig likadant mot mig som mot sina arbetskamrater som är i samma position som han själv. Han ser inte ned på mig, och heller inte upp. Att jag städar runt benen på honom tycker han inte är besvärande eller genant; det är ju mitt jobb! "Hon får pengar av mig och jag får mitt kontor städat", tänker han sakligt, och lägger inga vidare värderingar i det.

   

• Den tyste översittaren

Översittaren existerar dessvärre i många olika skepnader, och jag ska här beskriva de två typerna som har varit vanligast av dem jag träffat på: den tyste och den pratsamma översittaren.

Den tyste översittaren har något påtagligt nedlåtande över sig. Översittaren säger absolut inte "hej" först av oss, och ibland kan han till och med låta bli att besvara en hälsning. Det sistnämnda händer dock inte ofta; han brukar faktiskt kunna pressa fram ett trumpet "hej" eller nicka besvärat. Medan han gör detta tänker han troligen irriterat: "ja, ja, jag kan väl hälsa på henne då - för den här gången..." Eftersom han tydligen ogillar verbala hälsningar, så brukar jag prova att istället le mot honom, samtidigt som jag lyfter på ögonbrynen. Detta fungerar inte alls; att returnera leenden är inte översittarens starka sida. Att få ögonkontakt med översittaren är naturligtvis också ovanligt. Om vi möts utanför hans kontorsrum någon gång, kan han dock ge mig en granskande blick för att konstatera att jag går där, och sedan snabbt titta bort.

Om den tyste översittaren sitter på sitt kontor när jag kommer för att städa, känner man sig obevekligen oönskad. Det händer således att översittaren snäser: "Här inne behöver du inte göra något!" Både ställd och lättad går jag där ifrån. Att städa en översittares kontor är en förödmjukande upplevelse. För honom finns jag inte, och han uppträder därefter: jakten efter papperskorgen blir en utmaning, då översittaren vägrar flytta på sig. (Jag menar, varför skulle han göra det, när jag för honom inte finns i rummet!) Papperskorgen står längst bort från mig sett, under bordet, inklämd mellan väggen och översittarens ben.

Jag undersöker försiktigt möjliga vägar att komma dit; letar efter fria passager runt hans fötter. Lösningen brukar bli att sätta sig på huk framför skrivbordet och sträcka ut armen så långt det går under det, treva i blindo och till slut nå papperskorgen. Om inte avståndet mellan översittarens stolsrygg och väggen bakom honom är alltför litet, kan det också gå, att med indragen mage, gå i sidled bakom stolsryggen för att sedan nå målet. Hela tiden sitter översittaren blixt stilla i sin stol. Ibland är läget hopplöst; jag måste be honom om papperskorgen. Han skjuter ut sig själv och stolen en bit från bordet, och jag sträcker ut handen för att ta emot papperskorgen från honom, eftersom han har den precis bredvid sig. Detta gör jag dock förgäves då översittaren lutar sig tillbaka i sin stol med armarna i kors över bröstet, och jag får sick-sacka mig in i hörnet och själv hämta korgen.

Översittaren har också en tendens att med sitt skräp missa papperskorgen. Runt omkring den ligger ihopknycklat papper, ovikta pappersark och notislappar. Denna hög är för otymplig att sopa upp; det lättaste är att sätta sig på knä vid papperskogen och översittarens fötter, och plocka upp skräpet. Att sitta på knä vid någons fötter och plocka upp skräp som denne har slängt där, är en egendomlig upplevelse. Översittaren rör inte en fena och tiger som muren.

 

• Den pratsamma översittaren

Jag har ytterst sällan träffat på någon manlig pratsam översittare, medan de tysta översittarna har varit både män och kvinnor. Den pratsamma översittaren är gnällig. Hon hälsar lika ogärna och surmulet som den tyste, men har sedan inga problem med att öppna munnen; om hon gör det för att klaga vill säga. Det hon klagar på är mitt arbetes kvalitet. Det är ingen konstruktiv kritik det handlar om, utan ett otydligt muttrande rakt ut i luften. Hon vill uppenbarligen att jag ska höra det, men ids inte se mig i ögonen: "Jaså, du våtmoppar inte idag..." mumlar hon. "Det tog inte lång tid det där.." Hon tittar skeptiskt på klockan när jag kommer och när jag går, och synar kritiklysten mitt arbete medan jag jobbar: "Blir det verkligen rent med den där trasan?" "Ja, den förra städerskan hon var så dålig, vi får väl se hur det går för dig..." (Hjälp, jag är utdömd redan från början! ) Jag inser att det troligen inte kommer att gå särskilt bra. Översittaren letar nämligen efter fel, och förefaller oroväckande nöjd när hon hittar några.

Den pratsamma översittaren pratar illa om folk i stort. Jag hör henne när hon sitter med de andra och fikar. När jag går förbi blir det illavarslande tyst runt bordet. Översittaren är slug och inte att lita på: är hon missnöjd med mitt jobb säger hon det inte till mig direkt, på ett sådant sätt att jag har en chans att ändra mina metoder, eller bemöta hennes klagomål. Hon går hellre bakom ryggen på mig och skvallrar, beklagar sig, får andra på sin sida. Liksom städerskan innan mig, kommer jag inte att duga i hennes ögon, och inte heller den efter mig, och inte den efter henne, och så vidare i all oändlighet.

När hon inte har något mer vad gäller städningen att klaga på, drar hon sig inte för att ta till personangrepp. En besynnerlig kommentar från en pratsam översittare till min arbetsledare bekräftar detta. Jag tar historien från början: personen som fällde kommentaren arbetar på det ställe som jag kommer till sist på eftermiddagen, efter att ha städat i sex timmar på två andra ställen innan. Det är hett och jag cyklar mellan städställena. När jag börjar mitt arbete på denna sista anhalt för dagen är jag således ganska trött. Då mina månader på arbetsplatsen i fråga är över, frågar min städledare den pratsamma översittaren om hon har varit nöjd med min städning. Till svar får min städledare: "O ja, städningen är det inget fel på! Men hon ser ju inte så glad ut."

Denna detalj tyckte de båda att jag skulle ändra på.

Ponera att du har en överordnad eller en arbetskamrat som sköter sitt jobb tillfredsställande, men som inte är den snacksaliga sorten som skämtar med allt och alla. Han är inne i sin yrkesroll och hanterar sitt jobb på ett professionellt och korrekt sätt. Han är inte asocial på något sätt, utan småpratar och skrattar när situationen inbjuder till detta. Skulle du i den situationen gå till din överordnade eller arbetskamrat och säga: "Hörredu, du gör ett jättebra jobb, men du ser inte så glad ut...skulle du vilja ändra på det är du snäll."

Den pratsamma översittaren har liksom den tysta, problem med att träffa papperskorgen. Hon spiller obekymrat kaffe, "tappar" godispapper på golvet och "glömmer" torka av sina skor på dörrmattan. Det är svårt att tänka sig att detta är samma person som den som annars utger sig för att vara pedanternas pedant, när hon drar med pekfingret över möblerna i jakt efter damm. En relation med en pratsam översittare kan aldrig sluta annat än illa.

 

• Analys av den pratsamma översittaren

Varför blir människor översittare? Vad för slags person kan se sig själv i ögonen på kvällen, och veta att man under dagen hunsat med-, varit ohövlig mot- och smutsat ner någon annans namn? Vem njuter av att driva någon annans självkänsla i botten? Ingen, får man förmoda, och detta beteende som trots allt förekommer, måste kunna förklaras med något annat än att det handlar om ren illvilja. Den pratsamma översittaren tycker jag verkar minst svår att analysera, så jag börjar med henne.

Den pratsamma översittaren är en person som själv befinner sig ganska långt ned på hierarkistegen. Hennes arbete är tungt och säkert otacksamt många gånger. Hennes position är inte maktfylld på något sätt. Plötsligt kommer det någon till hennes arbetsplats vars yrke faktiskt har lägre status än hennes eget. Hon inser sin chans att utöva makt.

Med minnet färskt av hur hon tvingats buga och bocka för dem som basar över henne, ska hon nu ge igen - på mig. Den pratsamma översittaren är nämligen inte särskilt modig; hon skulle aldrig våga gå till sina överordnade och ställa krav eller ha obekväma åsikter, det skulle kunna innebära problem för hennes egen skull. Städaren däremot, är ett säkert kort, resonerar hon. Städaren har ingen makt, och skulle städaren mot förmodan klaga över att bli orättvist behandlad, skulle de överordnade naturligtvis stå på översittarens egen sida, hon har ju troget arbetat där i tjugo år. Inte skulle de ta någon tillfällig städares parti? Att försöka argumentera mot en pratsam översittare är dessutom omöjligt. Hon är en sann dogmatiker; hon "vet" vad som är sant och vägrar att lyssna på förslag till andra tolkningar av verkligheten än hennes egna.

Så skrider översittaren till verket. För henne är jag ingen människa, utan en klagomur. Jag fyller en absurd funktion. Anledningen till att hon inte ger mig någon konstruktiv kritik, utan bara fegsinta antydningar, är troligen för att hon inte har någon kritik att ge mig. Antagligen är hon rätt nöjd med städningen; hon vill ju bara ha någon att styra över, klaga på och skvallra om. Hennes förmåga till empati torde vara obefintlig eftersom hon inte tycks förstå, eller snarare bry sig om, att hennes beteende kan få mycket otrevliga konsekvenser för den drabbade.

 

• Analys av den tyste översittaren

  Analysen av den tyste översittaren är svårare. Det är alltid svårt att tro sig veta vad en tyst person tänker och tycker. Det är tyvärr lätt att missförstå tystnad. Hos den tyste översittaren har jag ändå tyckt mig se signaler som är svåra att missuppfatta. För det mesta märker man att en tyst översittares tystnad och nonchalans inte beror på att han är stressad eller djupt försjunken i sitt jobb, utan att det handlar om något annat. Att jämföra hans beteende mot mig med hur han beter sig mot andra är också ett bra sätt att få reda på om det handlar om en översittare eller inte.

  Den första tanken som spontant, men inte helt utan grund, slår mig är att den tyste översittaren verkligen ser ner på mig. Han verkar inte tycka att en städare är värd att hälsas på eller pratas med eller ens överlämna papperskorgen till. I alla tider har det funnits exempel på personer som sett ner på dem som haft till uppgift att städa eller "passa upp" på andra. Varför skulle inte denna attityd kunna finnas kvar idag? Människan är sig lik genom århundradena. Frågan är varför det finns de som nedvärderar någon annan, så till den milda grad att de helt nonchalerar dennas existens.

  Troligen handlar det om någon slags osäkerhet i sin roll. Att det handlar om maktlystnad är det iallafall inga tvivel om. Som jag nämnt i litteraturgenomgången är det att vägra någon respons en form av maktutövande, som framtvingar underkastelse. (Asplund 1987 sid 25) Liksom ingen av de pratsamma översittarna jag träffat har haft en överordnads roll, har endast en av de tysta översittarna haft det, vilket är intressant. (Denna enda person var ovanligt ung för att ha den position som han hade.) De andra överordnade jag har träffat som städare har haft alla tillfällen i världen att skylta med sin makt, men ingen har missbrukat den. Min teori är att den som verkligen innehar en hög och statusfylld position och trivs i den rollen, inte behöver hävda sig. Han behöver inte missbruka sin makt för att få bekräftelse. Han är säker och tillfredsställd i sin roll och kan bjuda på sig själv. Detta gäller naturligtvis alla som trivs i sina yrkesroller, oavsett position och status.

  Den tyste översittaren tror alltså att han vinner i respekt och självaktning genom att låta bli att hälsa eller i varje fall aldrig hälsa först, och att i övrigt visa sin hjärtlösa nonchalans. Faktum är att han också drabbas av den själv. Asplund menar att om man låter bli att bejaka någon annan, så förnekar man inte bara den andra utan också sig själv. (1987 sid 17)

   

• Ursäktaren

Ett mycket vanligt beteende som jag har uppmärksammat i mina observationer, är att många som jag städar hos tycks få lite "dåligt samvete" när jag städar deras rum. De som tydligast visar detta beteende kallar jag för ursäktare. Oftast är ursäktaren en medelålders kvinna. Ursäktaren verkar, som namnet redan avslöjat, vilja ursäkta sig, när jag kommer. Hon hjälper gärna till lite med städningen, ursäktar ängsligt röran och grälar på sig själv för att hon har missat papperskorgen medan hon skamset plockar upp. Är det extra oordnat i ett hörn av rummet behöver jag absolut inte städa där. "Bry dig inte om det där, det tar jag själv sedan" säger hon och viftar generat med handen.

Som den lyhörda och ödmjuka människa hon är, så är hon alltid mycket mån om att hälsa, och pratar också med mig medan jag städar. Samtalen rör sig dock nästan uteslutande om hur stökigt hon tycker sig ha det, och hur jag ska kunna komma åt på bästa sätt. Jag anar hur hon är på vippen att säga: "jamen, inte ska väl du...", och istället själv ta trasan och börja torka. Hon får verkligen stålsätta sig mot dessa impulser.

Observera att "ursäktaren" inte är samma person som den hjärtinnerligt vänliga, även om de har likheter med varandra. Den hjärtinnerliga tar sig an hela mitt välmående, både vad gäller städningen, arbetskamrater och mitt liv utanför jobbet. "Ursäktaren" däremot bekymrar sig endast om städningen av hennes eget kontor. Detta kan konstateras genom att samtalsämnena inskränker sig till detta, och hon tar heller inte på sitt samvete att få med mig till fikarummet och dylikt.

 

• Analys av "ursäktaren"

  Detta är en ödmjukhet som tillhör den moderna människan som är van att städa efter sig själv. Ofta är det medelålders kvinnor i en "mellanposition" som agerar så här. De är troligen vana vid att sköta städning och hushåll i sitt eget hem och tycker nog att det känns en smula ovant att hon plötsligt bara kan och ska sitta och se på när någon annan städar efter henne. Detta strider troligen mot hennes egen värderingar. Hon verkar förskräckt tänka på alla gånger som hon försökt lära sina barn att städa sitt eget rum, bädda sin egen säng och själva ta ut soporna. Vad skulle de säga om de såg henne nu? Nu sitter hon ju där själv och bryter mot alla sina egna regler! Förtvivlat försöker hon rationalisera sitt beteende genom att tänka: "Men städerskan får ju betalt för det..." Denna tanke får dock inte hennes dåliga samvete att helt stilla sig, och hon gör därför några trevande försök med att hjälpa till istället. Fick "ursäktarens" vilja råda skulle hon själv sopa av sina tio kvadratmeter vid behov, och ta vägen om sopcontainern med soppåsen vid arbetsdagens slut.

   

• Övriga

Visslaren, "med sig själv-prataren", kallprataren, den hjärtinnerliga, den tyste översittaren, den pratsamma översittaren och "ursäktaren" är de beteendetyper jag observerat som har utmärkt sig mest. Många gånger har dessa beteenden varit svårförståeliga, och därför har jag känt ett behov av att analysera dem. Naturligtvis har jag träffat på andra beteenden än de här i mitt jobb som städare. Övriga har dock varit mer "självklara" och "sedvanliga" beteenden, till synes fria från underliggande meningar. Jag gör därför bara en kort presentation av dem.

 

1. Den vanliga

Det vanligaste typ av beteende jag mött i mina observationer innebär att personen ifråga utan problem hälsar, småpratar lite, flyttar ut stolen så jag ska komma åt och räcker mig papperskorgen. Här ligger det inga dolda budskap bakom handlingarna och inte mycket finns att läsa mellan raderna i hälsningar och blickar. Det eventuella småpratet är ytligt och kortfattat, men ändå trevligt. Många gånger blir det bara ett "hej" och inget mer. Atmosfären medan jag städar hos dem är ändå god och väldigt "lagom".

Trots detta oklanderligt analysbefriade beteende har det mycket ofta en antydan av "ursäktare" i sig, om än inte lika utpräglad som beskrivningen av den samma ovan. Skulle jag städa på arbetsplatsen i fråga oftare, eller ha stannat längre än ett par månader, så skulle isen troligen ha brutits ännu mer med tiden.

 

2. "Skulle just gå och dricka kaffe..."

Ett annat vanligt beteende tillhör den person som just ska gå ett ärende eller är på väg till kaffeautomaten precis när jag kommer. Här finns tre möjliga förklaringar till beteendet:

1. Personen i fråga skulle verkligen precis gå och hämta en kopp kaffe till, oavsett om jag kommit eller inte.

2. Personen i fråga vill fly fältet när jag kommer, för att han känner sig besvärad av att någon städar runt omkring honom.

3. Personen i fråga vill underlätta mitt jobb genom att avlägsna sig från rummet en stund. Förresten är det ett ypperligt tillfälle att ta en kopp kaffe på, eller dra den där kopian som inte blivit gjort på hela dagen.

Jag röstar för det sistnämnda alternativet. Städningen underlättas helt riktigt om man får vara ensam i rummet som städas. Det är tyvärr dels därför som jag, trots den hjärtinnerligas välmenande tjat för att få med mig till kafferasterna, föredrog att låta bli att fika med de andra och istället passa på att städa deras rum då de inte var där. Jag känner mig också mindre besvärad om jag slipper städa runt benen på andra, och jag förskonas även från beteenden som det tillhörande den tyste översittaren.

Man skulle kunna tro att jag känner mig övergiven när någon ständigt är på väg bort så fort jag kommer. Men han som just ska gå och dricka kaffe smiter inte iväg på ett oförsynt sätt, utan pratar för det mesta med mig en kort stund innan han går.

 

3. Kompisen

Till sist fanns de personer som jag verkligen blev kompis med. Av någon okänd anledning sa det klick, det var som om vi alltid känt varandra och samtalen flöt från första början. Det är alltid lika fascinerande och underligt de gånger detta händer. Kompisens och min bekantskap ska icke förväxlas med relationen till den "hjärtinnerligt vänliga". Kompisen och jag står på samma nivå, och hon känner sig inte det minsta brydd av att jag städar. Hon pratar inte med mig för att hon känner att hon "måste", utan för att vi verkligen har någonting gemensamt, värt att utforskas.

Nästa sida >>

© JÅ 1995-2008